anitaoanders

Har varit problem med blogg.se, så sista dagarna kommer här:

Dags att dra vidare från Motueka, som vi tycker var en höjdare, både avseende motellet och det vi upplevt i Abel Tasman National Park.

Vi körde mot Nelson, och på vägen stannade vi till vid Höglunds Art Glass. Glaskonstnär från Kosta, som slagit sig ner på Nya Zeeland och tillverkar helt fantastiska glasskapelser.

 

 

Stannade till i Nelson, där vi fikade innan vi fortsatte mot Picton, via en scenic road. Det mest utmärkande med den vägen var nog att den var bland det krokigaste vi åkt.

Lågvatten.

 

 

Scenic road mot Picton.

 

Kort stopp i Picton för glass och bekanta sig lite med staden.

Sedan åkte vi till vårt bed & breakfast en dryg halvmil utanför Picton. Vi fick ett rum med trevlig havsutsikt mot viken där Wellington – Picton-färjorna passerar.

Utsikt från vårt B&B-rum.

Idag var det den absolut varmaste dagen på hela resan, +31 grader. När vi kånkat in väskorna gick vi ner och badade i det väldigt svalkande vattnet.

Åkte in till Picton för att käka den sista middagen här på Sydön.

Fredag 24 januari

Idag var det mulet och ganska svalt när vi vaknade. Packade väskorna och åt frukost. Sedan stannade vi till i Picton och tog vårt morgonkaffe.

Vägen till Blenheim avverkades på en dryg halvtimma, och vi strosade runt lite innan vi åkte ut till flygplatsen.

Vi fick ett stenskott på en väg där de la på nytt slitlager (småsten) när vi körde mellan Kaikoura och Westport. Det såg inte så mycket ut för världen, men värmen förrgår och igår skapade två långa sprickor över halva rutan. Konstigt nog bara på passagerarsidan. Som tur är köpte jag till ”fullt skydd” som eliminerar självrisken vid stöld och skada,  som är på 27000 SEK. Det blev lite pappersarbete med stenskottet, men självrisken för detta blev ”bara” 1800 NZD (runt 12 000 SEK). Får dock ligga ute med pengarna tills Rental Cars.com återbetalar dem...

Det är en viss skillnad att flyga inrikes i NZ. Ingen säkerhetskontroll alls, och ingen identifiering med ID eller pass. Landade i Auckland vid 15-tiden. 

Flyget mot Dubai avgår 21:15, och då har vi 17 timmar i flygstol. Sedan är det "bara" 6 timmar till Stockholm.

Vi har kört lite drygt 3500 km och stegräknaren för Sydön stannade på drygt 330 000 steg (ca 18000 steg per dag).

Då var vi tillbaka i Sverige igen. 

Idag var det mulet på morgonen. Vilken tur vi hade igår med strålande väder och klarblå himmel. Vi tog det lugnt på förmiddagen. Efter morgonkaffet gick vi en promenad i Motuekas utkant mot havet, till Motueka Sandspit. Som vanligt var det lågvatten, så det var bara en dyslätt med lite vadarfåglar som letade föda.

När vi var tillbaka gick vi till The Smoking Barrel, som är världsberömda i denna del av världen för sina otroligt smaskiga munkar, och ”lunchfikade”. Den ena var med en fyllning med salt karamell och den andra med citronkräm.

Vädret hade förbättrats lite, så det bar av till Abel Tasman National Park igen, nu för att ta ett dopp. Eftersom det alltid verkar vara lågvatten, fick vi gå några km, på samma led vi gick igår, till en strand som lutade lite mer, så vattenbrynet låg inom gångavstånd.

 

 

Stranden där vi badade.

 

Det var mycket läckra stenformationer och allt som ligger under högvattengränsen var översållat med blåmusslor.

 

 

 

 

 

Detalj av torra strån i en grästuva som växte på klippan i bilden ovan.

 

 

 

 

Tillbaka till motellet för lite packningsbestyr, och sedan blev det thai-mat. Rensade luftvägarna med en hot-wook.  

Softade på förmiddagen, och var förbi på turistinformationen. Där fick vi tips om trevliga vandringsleder i Abel Tasman National Park. Efter moget övervägande bestämde vi oss för att gå två sträckor på sammanlagt 24 km. Vi bokade båttaxi till klockan 9 på tisdag.

Därefter åkte vi norrut till Wainui Falls. Det var en kortare promenad på typ 30 minuter till fallet, som visade sig ligga i skuggan (bra när det skall fotas).

Sedan stannade vi i Takaka och käkade en sen lunch / tidig middag, för att vi räknade inte med att kunna äta efter vi kommit tillbaka från Wharariki Beach där solnedgången skulle förevigas.

Det var en ganska långsam körning till nordspetsen. Först åkte vi ut till klipporna vid Cape Farewell. Klipporna stupar typ 50 m lodrätt, och precis ute på kanten vid det högsta partiet verkar fåren ha som toalett...

Bortom bergknallarna kan men se Farewell Spit, en 20 km lång sandtunga ut i havet. 

 

Väl tillbaka vid bilen kontrollerade vi att sandalerna var fårskitfria, därefter åkte vi några kilometer till Wharariki Beach. Efter en kvarts promenad var vi nere bland sanddyner med läckra vågmönster. Det blåste riktigt hårt, så byta objektiv på kameran var uteslutet. Då hade det blivit en massa smuts på sensorn.

Det finns några ”sea stacks” (bergknallar ute i havet), varav den ena har lite tunnlar. Så här års går solen ner bakom en udde, så ljuset försvinner på dem innan solen går ner. Stannade och väntade in när de höga molnen får fina färger.

 

 

 

Träffade en stressad fotograf, som hade ”a grumpy wife” i bilen på parkeringen. Tipsade om min hustru som var väl preparerad med varm jacka och några böcker. 

När ljuset försvunnit var det bara att knega tillbaka i den lösa mjölsanden, som fyllde skorna helt. Var tillbaka på motellet vid halv tolv.

Tisdag 21

Upp vid 7 för att hinna äta frukost, köra till Marahau för att checka in på båttaxin senast 8:30. Det var en febril aktivitet med en massa båtar på trailers, som drogs av ganska åldersstigna Ford-traktorer. Vi klev på, och sedan kördes hela ekipaget till rampen. Det var mycket hektiskt för att alla skulle hinna sjösättas innan det blev lågvatten.

 

Iläggningen var välorganiserad och gick i en rasande fart. 

Väl iväg fick vi även lite sightseeing till Split Apple Rock (som är den andra mest fotograferade klippan på den södra hemisfären efter Ayers Rock/Uluru i Australien). Sedan gjorde vi ett stopp vid en sälkoloni vid Adéle Island.

 

Vi blev avsläppta vid Bark Bay, och hade sedan en 6 timmars vandring framför oss, för att komma tillbaka till Marahau.

Måste säga att Abel Tasman National Park är en riktig pärla, där många hyr kajaker och paddlar mellan öar och stränder. Vandringsleden var mycket fin och mestadels lätt att gå. Vi gick för det mesta i regnskog med cikador som spelade så högt att om detta varit en arbetsplats hade det säkert krävts hörselskydd.

 

En sträcka kan man gena under lågvatten. Vi provade ett stycke, men det gick inte utan att plocka av kängorna, så vi vände och tog den ordinarie (långa) vägen. 

När vi kom tillbaka till Marahau var vi lite slitna, och där fanns lägligt nog en restaurang/café, där vi släckte törsten och fick dagens andra short black. På väg tillbaka till Motueka badade vi i Kaiteriteri. Vattnet var rejält svalkande, vilket vi uppskattade.  

Efter frukosthandlig, frukost och kaffe, var vi klara att bege oss av mot Motueka. Åkte utmed Buller river ända upp till Nelson Lakes, där vi stannade vid Lake Rotoiti en liten stund innan flugorna åt upp oss.

 

 

 

Bryggan vid Lake Rotoiti.

 

Kom fram till Motueka strax efter 14 och checkade in på vårt hotell, som var fantastiskt trevligt och fint. Motueka bjöd på högsommarvärme med 26 plusgrader.

Käkade tidig middag och sedan bar det av till Split Apple Rock. Äpplet är ca 5 m i diameter, och hur det har kunnat dela sig så perfekt är det ingen som vet...

Vi kom när solen fortfarande lyste på äpplet, och stannade tills solen gått ner och färgade de höga molnen rosa (och ebben kom).

Pga hotellets mycket dåliga uppkoppling blir det inte några bilder idag. De får komma senare

Idag var det dags för förflyttning till västkusten via Levis Pass. Det är en av tre passager mellan öst- och västkusten. Vägen var bitvis ganska smal och väldigt krokig med mycket väg och beläggningsarbeten.

Vi gjorde en avstickare till Hanmers Springs, där vi fikade och Anita shoppade lite. Vi blev rekommenderade att vandra upp på Conical Hill.

Sedan åkte vi först till Greymouth, och fortsatte direkt mot Westport (för att beta av kustvägen). Lagom till vi kom till västkusten mulnade det på, vilket var helt enligt väderprognosen. Hittade vårt hotell efter lite förvirring, då skylten hade ett annat namn.

Käkade middag, handlade lite till frukosten och gick en kort promenad. Westport ger mig lite Kisa-vibbar.

Var uppe och fotograferade i soluppgången, när bergstopparna får sitt första ljus. Det var bara att kliva över gatan så hade jag mina motiv i sökaren.

 

Efter frukost och morgonkaffe åkte vi upp till platån ute på halvön (dit man ska bege sig om en tsunami är i antågande).

 

 

Sedan gick vi en runda utmed den halvö Kaikoura ligger på. Vädret klarnade upp helt, och var strålande resten av dagen.

 

Det finns en ganska stor koloni pälssälar på udden. Tyvärr såg vi inga valar.

 

Här kan även lama gå...

På eftermiddagen åkte vi lite utanför Kaikoura och gick en runda vid Mount Fyffes fot, som heter Hinau Track. Hinau är ett trädslag som användes till olika saker av maorierna.

Väl tillbaka försökte vi boka bord på en av restaurangerna som ligger närmast vårt motell, men det var tvärkört. Hade fullbokat tre månader framåt... Provade en annan (i princip lika populär) och kunde äta direkt. Det blev dagens fisk som var en delikat anrättad gunard. Hemgjord Pavlova till efterrätt var inte helt fel. 

På kvällen åkte vi över till South Bay och fotograferade solnedgången, eller när den försvann bland bergen.

 

 

 

 

Efter frukost och utcheckning åkte vi ner till centrum, för att dricka morgonkaffet vid the Container Mall. Det visade sig att de hade byggt upp de raserade byggnaderna efter jordbävningen, så containerna fanns inte kvar längre.

Katedralen var i samma skick som sist, och de kommer att plocka ner den bit för bit och sedan bygga upp den på nytt, vilket kommer att ta runt 10 år.

 

 

 

Åkte sedan norrut mot Kaikoura (runt två timmars körning). När vi kom fram till vårat bokade boende, fick vi en otrevlig överraskning. Killen i receptionen frågade om vi ville ha handdukar, vilket fick mig att ana oråd. Det gick tydligen för fort när jag bokade, det var mer ett hostel. Bland det sunkigaste vi har sett. Kändes inte bra, så vi började leta annat ledigt boende. Närmaste granne var ett motell, som hade rum att erbjuda som var väldigt fräscha. Vi får skifta rum i morgon, men det går att leva med. Gick tillbaka och avbokade sunkrummet.

 

 

 

Idag tog vi lite sovmorgon, eftersom vi ska checka ut och åka vidare till Christchurch. Innan vi lämnade Wanaka gick vi en timmas promenad utefter sjön.

Lite vinodlingar i sluttningarna ner mot Lake Wanaka.

 

Ruby Island

 

Lite längre bort från The Wanaka Tree finns "Wanaka T(h)ree(s)", som tidigare antagligen varit fyra.

 

 

Resan till Christchurch är en liten tripp på typ 400 km, via de stora sjöarna Lake Pukaki och Lake Tekapo. Stannade och fikade i Twizel, och sedan gjorde vi ett stopp vid Lake Pukaki och beskådade det extremt och orealistiska turkosa vattnet. Det är glaciärslam som ger den färgen och det är inte särskilt bra siktdjup.

Mount Cook

 

Vy från någonstans mellan Fairlie och Geraldine. 

Efter ytterligare ett stopp på en scenic lookout fortsatte vi till vårt boende. Var framme vid halv sex-tiden. Slängde in packningen och åkte sedan till Lyttelton och käkade en delikat middag på Fishermans Warf.  

Hamnen i Lyttelton.

Dags för ombasering till Wanaka, som är en av våra absoluta favoriter på Sydön. Efter frukost, kaffe på Olive Tree Café och tankning av bilen bar det av. Vi gjorde ett stopp på Five Rivers Café halvvägs till Queenstown.

Passade på att stanna vid några scenic lookouts på vägen utefter Lake Wakatipu.

Vidare stannade vi till vid den gamla Shotover bridge på utfarten från Queenstown. Några stopp vid scenic lookouts blev det också.

Väl i Wanaka fikade vi innan vi checkade in på hotellet. 

Sedan åkte vi till Diamond Lake och gick upp till Lake Wanaka lookout. Det var typ en halv timmas vandring uppför en massa trappor.

Käkade middag på Trout.

Tidigt på måndagmorgonen (04:00) gick jag upp för att åka till Diamond Lake, som vi besökte igår, för att fotografera soluppgången. Anita valde lustigt nog att sova vidare...

Väl framme var det fortfarande kolsvart förutom lite månljus. Fick använda pannlampan där det var skugga. Var helt ensam på stället, och det bjöds på fina färger på de få moln som fanns.

 

 

 

 

Diamond Lake

 

Diamond Lake

När solen kommit upp drog jag tillbaka till Wanaka, och gjorde en blixtvisit vid Wanaka Tree.

Efter frukost bestämde vi oss för att försöka bestiga Roys Peak (1300 m att streta upp till toppen). Igår kändes inte kroppen lämpad för ett sådant äventyr, men min tidiga morgonpromenad vid Diamond Lake kändes bra. Vandringen tog ca 6 timmar och krävde många kortstopp på uppvägen. Väl uppe var utsikten magnifik. Tror inte jag sett något liknande förut. Vandringen tillbaka till bilen gick betydligt fortare.

Vy mot Mount Aspiring 

Efteråt åkte vi direkt till Patagonia Café och käkade glass och drack kaffe.

På kvällen åt vi en delikat italiensk middag.

Steg upp i ottan (04:00) och åkte efter lite frukost mot The Divide, där Routeburn Track börjar (eller slutar).

Lake Howden

 

Dalen med Hollyford River 

 

Lake Mackenzie

 

Ett smakprov på hur vandringsleden kan se ut. Här finns det till och med mer mossa än i vår gräsmatta.

Vi var och vände där hela dalgången med Hollyford River syns och en bit av Lake Mckerrow. Dit var det ca 16 km och det kändes som det var ännu längre tillbaka. I höjd var det ca 1000 m.

Min stegräknare i telefonen visade på nästa 48 600 steg.

Idag hade vi bokat en tur till Doubtful Sound. Turen startade från Manapouri med båt till West Arm i sjön Lake Manapouri.

Därifrån var det buss över ett högt bergspass ner till Deep Cove.

Där väntade en båt som tog oss ut till Tasmanhavet och tillbaka.

När vi vände ute vid havet gjorde vi ett stopp hos en koloni pälssälar.

På tillbakavägen blev det flera avstickare till flera fjordarmar.

Doubtful Sound från en utsiktspunkt på vägen mot West Arm. 

Vi hade otrolig tur med vädret, med strålande sol, då det regnar otroligt mycket här (årsnederbörden ligger mellan 7000 till 9000 mm).  

(Har svårt med uppkopplingen i Te Anau, därav detta sena inlägg.)

Gick upp tidigt och åt en stabil frukost på hotellet, checkade ut från hotellet. Sedan bar det av in till Queenstown, där vi tog linbanan upp till 450 m över Lake Wakatipu.

Därefter var det ett knegande ytterligare 550 m till Ben Lomond Saddle.

Utsikten där var mangifik, både ut mot sjön och in mot bergen.

 

 Nedför berget gick de på halva tiden. Stegräknaren i telefonen visade på drygt 18 000 steg.

Åkte sedan och käkade red curry på Thaitanium (Thai-restaurang), innan vi åkte till Te Anau.