anitaoanders

Idag sov vi ganska länge, och käkade frukost på hotellet. Tankade upp bilen och satte av mot Page, på scenic byway” 12.

Vi har på flera ställen sett sådana här konstigheter. Eftersom det var ca 10 grader varmt och gassande sol, var det svårt att tro att der skulle kunna vara is. Troligen var det sprutat dygnet runt, så under klar himmel på natten fryser vattnet till ett så tjockt islager som tar tid att smälta. 

 

Efter ett tag tog vi oss över Boulder Mountain, som var nästan 3000 m. ö. h. Det var enorma aspskogar högst upp.

 

 

Sedan passerade vi ett område med bara ”platt berg”.

 

Vägen gick över ”The Hogback” (svinryggen), som är en vass bergskam där det i princip sluttar typ 45 grader direkt utanför vägrenen på båda sidor. Inget utrymme att fippla med GPS eller annat.

Man kan tydligt se var det finns vatten, eller en uttorkad flodfåra.

 

 

Passerade sedan Escalante och Henrieville innan vi kom fram till Cannonville.

 

Fågelvägen är det inte jättelångt, men mellan Torrey och Page ligger Grand Staircase-Escalante National Monument, vilket är en enorm vildmark. Antingen åker man runt på en lång och bra väg (lite krokig), eller så korsar man området på den 77 km långa Cottonwood Canyon Road Scenic Backway. I beskrivningarna står det att man måste ha en fyrhjulsdriven bil med hög markfrigång. Det var ingen överdrift att det behövdes. Vägen är en ”dirt road”, dvs man har bara kört med en väghyvel i sanden (eller tegelmjölet). Det verkar som det är samma entreprenör som har hand om väghållningen till Örtomta. Vägen underhålls i princip inte alls. Vi passerade en stor vattensamling. Det såg ut som det var lika många spår på vardera sidan och ingen bil i vattnet så det var bara att ta fart över. Bitvis hade vatten spolat ur vägen, så det var halvmeter djupa hål i vägkanten. Som tur var det torrt, förutom vattensamlingen, men det fanns mängder med djupa spår efter att bilarna kört fast i den våta sanden. På hela sträckan såg vi inte ett enda hus.

 

Lunchpaus innan vägen blir en Dirt Road.

 

 

 

 

 

Paria River.

 

Det var en stor lättnad att köra ut på den salsgolvssläta HW89 den sista biten innan vi kom fram till Page. 

Innan vi kom in i Page stannade vi till vid utsiktspunkten över Lake Powell, eller vad som förut var Lake Powell. Det var inte mycket vatten kvar. När jag var här i oktober 2013 var vattennivån ca 40 m under den normala. Det såg ut att var ännu lägre nu. 

Vi checkade in och gick sedan ut på stan, för att kolla de olika aktiviteter vi har planerat. Både upper och lower Antelope Canyon fanns på listan. När vi hörde oss för på Antelope Tours, visade det sig att foto-utfärderna var fullbokade ända fram till slutet av juni (:( ). På de andra turerna är det inte tillåtet att ta med stativ, så det var bara att glömma. Lower Antelope, som vi inte har varit i, kommer vi att besöka i morgon. Vi gick till turistinformationen och frågade lite om andra tänkbara aktiviter. Jag har hittat intressanta platser på nätet, bland annat Blue Canyon, vilket ingen visste var den låg. Blev rekommenderade att gå till huset bredvid och fråga. Det visade sig att de hade två lediga platser på en tre-timmars fotoutfärd till Secret Canyon, som är lik Antelope Canyon. De tar bara fyra deltagare och ingen annan kan ta sig dit, så vi kommer att ha canyonen för oss själva (lyxigt). För att ta sig dit får vi åka Hummer. På turistinformationen upptäckte vi att Arizona är i samma tidszon som Kalifornien, så vi fick helt plötsligt en timma extra! Käkade på en mexikansk restaurang längre upp på gatan.