anitaoanders

Sov till halv åtta och käkade en bra hotellfrukost(!), för att vara i USA. Åkte sedan till Lower Antelope Canyon. De hade till och med en fototur med lediga platser. Problemet var att man var tvungen att ha en SLR-kamera (systemkamera) och stativ. Annars fick men inte följa med. Jag har ju ett litet bordsstativ, men det gällde inte, men man kunde få hyra ett stativ. Vi bestämde oss för att ta en vanlig tur på dryga timmen. Vi var 17 i gruppen som lallade iväg ner i underjorden via trappstegar. Det var häftigt där nere, och skilde sig en hel del från Upper Antelope Canyon.

 

 

 

 

Här kan man med lite fantasi se en indianhövding med fjäderskrud. 

 

The Eye.

 

När man är i Page är tidsuppfattningen en riktig mardröm. Utah som ligger några km norr om Page har Mountain time zone (+8), medan Arizona har Pacific (+9). För att göra det hela ännu värre använder inte Navajo-folket sommartid, dvs (+8). Så det gäller att klargöra med vem man bestämmer en tid med. Var och kollade med arrangören av söndagens utflykt, att vi hade samma tidsuppfattning.

Efter turen körde vi till Big Water, som ligger dryga 2 mil norr om Page. Därifrån bar det av ut i Grand Staircase Escalante National Monument, för att vandra uppför en näst intill uttorkad flodbädd i 7 km till Wahweap Hoodoos. Det är några märkliga stenformationer som ser ut som jättelika stinksvampar. Vita pelare med en brun mössa av annan stensort.

Vi körde till en parkering, men fick goda råd av en kvinna som tyckte vi väl kunde fortsätta över flodbädden, det var rejäl grund, så vi fortsatte en km till. Startade vår vandring, med var sin flaska vatten. Kom ganska snart fram till att lite andra mer heltäckande kläder och hatt hade inte varit helt fel. Solen gassade skoningslöst, och det fanns ingen skugga att få någonstans. Det var inte direkt någon trängsel, vi såg två vandrare som var på väg tillbaka. Vi var helt ensamma på turen. Bara en (eller var det möjligen flera) hare som följde oss på vägen dit. Flodbädden var lite lerig bitvis, så vi fick passa oss var vi gick.

Wahweap Wash.

 

Anita försöker bli av med leran på skorna.

 

Det fanns saltavlagringar lite överallt.

 

Det är torkad lera - inte smördegsplattor.

 

En Tumbleweed har landat i vattnet. 

 

Första och kanske största Hoodoo:n. Ca 10 m hög. 

 

Det var värt mödan att ta sig till Hoodoosarna. Mycket märklig syn.

 

 

 

Den mest berömda hoodoon. 

 

Energiintag. 

 

En orädd hare!

Sedan var det en lika lång vandring tillbaka. Vi avverkade 14 km plus fotografering på tre timmar (i beskrivningarna anges 5 timmar som medel).

Åkte tillbaka till Page och fikade, sedan for vi ner till Walmart och inhandlade lite solskydd. På vägen dit såg jag en roadrunner (märklig fågel som mest bara springer).

Ikväll blir det italienskt till middag, och har kommit på ett bra ordspråk:

A day in the desert requires a dessert.

Den blir kanske inte så bra på svenska: en dag i öknen kräver efterrätt.