anitaoanders

Softade på förmiddagen, och var förbi på turistinformationen. Där fick vi tips om trevliga vandringsleder i Abel Tasman National Park. Efter moget övervägande bestämde vi oss för att gå två sträckor på sammanlagt 24 km. Vi bokade båttaxi till klockan 9 på tisdag.

Därefter åkte vi norrut till Wainui Falls. Det var en kortare promenad på typ 30 minuter till fallet, som visade sig ligga i skuggan (bra när det skall fotas).

Sedan stannade vi i Takaka och käkade en sen lunch / tidig middag, för att vi räknade inte med att kunna äta efter vi kommit tillbaka från Wharariki Beach där solnedgången skulle förevigas.

Det var en ganska långsam körning till nordspetsen. Först åkte vi ut till klipporna vid Cape Farewell. Klipporna stupar typ 50 m lodrätt, och precis ute på kanten vid det högsta partiet verkar fåren ha som toalett...

Bortom bergknallarna kan men se Farewell Spit, en 20 km lång sandtunga ut i havet. 

 

Väl tillbaka vid bilen kontrollerade vi att sandalerna var fårskitfria, därefter åkte vi några kilometer till Wharariki Beach. Efter en kvarts promenad var vi nere bland sanddyner med läckra vågmönster. Det blåste riktigt hårt, så byta objektiv på kameran var uteslutet. Då hade det blivit en massa smuts på sensorn.

Det finns några ”sea stacks” (bergknallar ute i havet), varav den ena har lite tunnlar. Så här års går solen ner bakom en udde, så ljuset försvinner på dem innan solen går ner. Stannade och väntade in när de höga molnen får fina färger.

 

 

 

Träffade en stressad fotograf, som hade ”a grumpy wife” i bilen på parkeringen. Tipsade om min hustru som var väl preparerad med varm jacka och några böcker. 

När ljuset försvunnit var det bara att knega tillbaka i den lösa mjölsanden, som fyllde skorna helt. Var tillbaka på motellet vid halv tolv.

Tisdag 21

Upp vid 7 för att hinna äta frukost, köra till Marahau för att checka in på båttaxin senast 8:30. Det var en febril aktivitet med en massa båtar på trailers, som drogs av ganska åldersstigna Ford-traktorer. Vi klev på, och sedan kördes hela ekipaget till rampen. Det var mycket hektiskt för att alla skulle hinna sjösättas innan det blev lågvatten.

 

Iläggningen var välorganiserad och gick i en rasande fart. 

Väl iväg fick vi även lite sightseeing till Split Apple Rock (som är den andra mest fotograferade klippan på den södra hemisfären efter Ayers Rock/Uluru i Australien). Sedan gjorde vi ett stopp vid en sälkoloni vid Adéle Island.

 

Vi blev avsläppta vid Bark Bay, och hade sedan en 6 timmars vandring framför oss, för att komma tillbaka till Marahau.

Måste säga att Abel Tasman National Park är en riktig pärla, där många hyr kajaker och paddlar mellan öar och stränder. Vandringsleden var mycket fin och mestadels lätt att gå. Vi gick för det mesta i regnskog med cikador som spelade så högt att om detta varit en arbetsplats hade det säkert krävts hörselskydd.

 

En sträcka kan man gena under lågvatten. Vi provade ett stycke, men det gick inte utan att plocka av kängorna, så vi vände och tog den ordinarie (långa) vägen. 

När vi kom tillbaka till Marahau var vi lite slitna, och där fanns lägligt nog en restaurang/café, där vi släckte törsten och fick dagens andra short black. På väg tillbaka till Motueka badade vi i Kaiteriteri. Vattnet var rejält svalkande, vilket vi uppskattade.