Usa

Gick upp och käkade frukost i lobbyn. Det gamla vanliga med rostat bröd med Philadelphiaost och Smuckers fruktgele samt apelsinjuice. Vädret såg  inte så där lovande ut, men det var uppehållsväder. Checkade ut och drog till Safeway för att inhandla lite lunch-mat. Vi hade en ganska lång etapp ner till Gualala på runt 500 km, och inte så säkert att hitta ett  lunchställe. Gjorde ett besök på ”Twilight-Starbucks”, men de verkade inte ha kommit igång –det gick jättesnabbt att få kaffet.

Satte kurs söder ut på väg 101.Vi hann i stort sett bara lämna Crescent City innan det tjocknade till och blev dimma, som fällde ut mycket vatten. Fick köra kontinuerligt med torkarna långa stunder. Siktade på att stanna vid Bayshore Mall i Eureka, för att söka efter en T-shirt Karl hade beställt. Mallen låg bredvid 101:an, så det var inget problem. Fanns en massa butiker där, bland annat Borders bokhandel. Passade på att köpa ett par analoga GPS:er (kartor på papper). Hittade T-shirt-butiken men de hade inte de som vi letade efter. Det var påfallande lite folk och handlade. Frågan är om finanskrisen ligger bakom? Innan vi skulle dra iväg hittade vi en butik som sålde Converse, och vi utropade Eureka (som Archimedes), när vi hittade vita i den höga modellen till herr Dahlbom. Uppmuntrade av det lyckade inköpet förtärde vi en espresso med morotskaka respektive lemon bar på Borders.

När vi kom ut på parkeringen var det soligt! Åkte vidare söderut och Anita skötte gasandet. Vägen passerade flera redwood-skogar, där träden stod alldeles inpå vägkanten. Det blir ganska mörkt inne i en redwoodskog, men en härlig grönska.

Vi har sett skyltar utmed hela kusten som varnar för tsunami, det är skyltat när man passerar in och ut i ett riskområde.

När vi kommit drygt halvvägs tog vi av på Highway 1, som var av en helt annan klass än 101:an.

Otroligt krokig och backig, hastigheten var ibland begränsad till 10 mph. GPS:en stegade ner otroooligt sakta, och ibland tappade virrpannan helt koncepten och började med ”recaculating”.

Efter mycken möda kom vi fram till havet och den vackra kusten. Vi stannade omgående och förtärde vår medhavda baklucke-lunch.

Sedan fortsatte vägen längs kusten, vilket medförde ett otal fotostopp.

Gjorde an avstickare ut till Point Arena Lighthouse. Häftiga klippor med en massa sälar eller något liknande marint däggdjur.

Nu hade vi bara runt 10 miles kvar till vårt Surf Motel i Gualala. Det är ett litet motell med ett tiotal rum, och ligger ett stenkast från oceanen. Vi kom fram vid 17-tiden. Tog en liten promenad utmed havet och satt och dåsade en stund och lyssnad på vågskvalpet.

Blev snabbt hungriga och tog en promenad till en närliggande restaurang, Bones Roadhouse. De hade typisk Texas-rökeri. Jag åt en brisket (tjocka skivor kött som varmrökts i 12 timmar). Anita vågade sig på en kyckling sandwich.

Eftersom det var klarblå himmel tänkte vi passa på att fota solnedgången. På grund av Gualalas geografiska läge var vi tvungna att åka tillbaka till Point Arena Lighthouse. Kom dit lagom för att hinna ta lite bilder.

Det blåste väldigt kallt (var bara runt 12 grader C). Åkte sedan tillbaka till motellet.

Eftersom dagens etapp inte var så lång sov vi till 7:30. När vi tittade ut var det uppehållsväder men mulet (inte jämn-mulet). Åkte och köpte frukost (fanns inte på hotellet) och tog morgonkaffet.

Körde söderut på väg 101 till ett ställe som heter Bandon. Där fanns en scenic route, som vi åkte ett stycke på. Yoghurt, müsli, mackor och juice funkar bra som frukost när man är på resande fot. Åkte vidare och tittade på den vackra utsikten. Vädret var skapligt med lite små luckor i molntäcket.

Bakluckefrukost i Bandon.

Lite vyer från Bandon.

 

Hade vädret varit klart och utan dimma hade resan tagit otroligt mycket längre tid, eftersom det finns så många vackra ställen att titta på längs kusten. Amerikanarna är bra på att anlägga utsiktsplatser utmed vägarna. Passerade ett berg som heter Humbug Mountain, det skulle vara 1756 fot högt (526 m) men det kunde vara båg eftersom dimman dolde toppen.

Humbug Mountain i dimma.

 

Vi stannade och fikade vid Gold Beach. Det låg ett fartyg som någon hade glömt att ösa ur vattnet.

Fikade i Gold Beach, inte Murmansk.

 

Några stopp längs vägen.

 

Stannade till i Brookings och köpte lite Converse för ovanlighetens skull. Stannade sedan strax innan gränsen till Kalifornien och åt den medhavda lunchen. Sedan var det inte långt kvar till Crescent City, där vi skulle bo. Var där lagom till 15-tiden då man får checka in.

Kånkade upp väskorna till andra våningen och ställde in dem på rummet. For sedan iväg för att titta på de resliga träden i den närliggande redwood-skogen. Magnifika bjässar. Växtligheten är minst sagt ymnig.

Så här liten var Anita innan kvällens middag.

 

Mossan växer vilt.

 

Åkte sedan tillbaka till Crescent City och körde ut till Battery Point, där det finns en fyr. Strosade runt lite och gick ut på den km-långa vågbrytaren.

Anita vid batteripunkten.

 

Utsikt från fyren.

 

Vädret kunde skifta mycket på en kort stund.

 

Vi började bli lite hungriga efter den långa promenaden på vågbrytaren. Letade upp en restaurang, med namnet Northwoods Restaurant, som enligt infödingarna hade bra fiskrätter. Det blev salladsbuffé plus en räk-cocktail till förrätt. Anita valde en parmesanpanerad snapper med vitlökspasta, och jag tyckte grillad spear-fish med melonsalsa och vitlökspasta lät spännande. Båda rätterna var mycket goda. Kunde sedan inte motstå att dela på en Key Lime Pie som dessert.

For sedan till Starbucks och drack kaffe. Det var mycket struligt och omständigt innan vi fick vårt kaffe. Började prata med ett par där, som berättade att det här Starbucks-fiket låg i en "twilight zone". Här stannar tiden fullständigt och att personalen arbetar som i slow motion, alltså en motsvarighet till apoteket i Tannefors. Satt och språkade med dem en lång stund.

Seaside visade inte sin bästa sida. Småregn när vi tittade ut. Drog iväg för att inhandla frukost och morgonkaffe på Safeway. Sedan åkte vi till en outlet i Seaside och inhandlade lite beställningsvaror. Gick in på van Heusen och hittade bland annat ett par svarta chinos för en spottstyver ($20 efter 70 % rabatt). Regn. Åkte söder ut på Hwy 101. Stannade vid några utsiktsplatser, men det blir inte samma sak när det regnar och är mulet.

Canon beach i duggregn.

Molnen har inte orkat upp så högt.

Ibland tror man inte sina ögon, vi har sett en Corvette med släpkärra! Såg ut som semester med lite extra bagage. Tyvärr blev det inget bildbevis…

Regn, regn, lite mindre regn, duggregn, nästan inget regns alls. Vi stannade till i Tillamook, där det fanns en Fred Meyer, som är en jättestor stormarknad á la ICA Maxi men betydligt större. De hade ett Starbucks-fik, där vi avnjöt en kaffe. Hittade ett par billiga Converse som fanns med på beställningslistan.

Vi stannade till i Lincoln City, där det fanns en ganska stor outlet. Mer kassar släpades till bilen. Vi har redan köpt en extra duffel bag att checka in på flyget. Undrar om det kommer att räcka…

Cooks Chasm.

Regn och ännu mer regn. Började bli lite svultna, så vi tog en macka på Subways i Newport. Regn och ännu mer regn. Nu hade vi kommit lite mer än halvvägs på dagens etapp (runt 400 km), så här tog Anita över ratten. Bra att kunna dela på körandet. På kartan ser det inte ut att vara så långt, men ack vad man kan bedra sig.

Regnet bara tilltar. Muntrar upp oss med en fika i Florens, dock ej i Italien, men i stort sett lika gott kaffe. Ihärdigt regn. Närmar oss Coos Bay, som ligger ihop med två andra orter, North Bend och Charleston. Checkade in på Motel 6 idag igen. Funkar bra till ett bra pris, och rummen är rena och snygga. Kollade mailen, klädde om och drog iväg för att hitta något gott att äta. Vi hade tänkt oss fisk på tallriken, så när vi siktade skylten till Shark Bites Café, nitade vi bilen och stegade in. Det visade sig att fiskmenyn var väl inte så mycket att hänga i granen, så det blev mat gjord på några olika  jordbundna animalier. Vi blev mätta i alla fall.

Om highway one längs Oregon-kusten kan man trots uselt väder konstatera att den är väl i paritet med den Kaliforniska diton. Helt fantastisk kuststräcka med milslånga sandstränder, häftig klippkust, en mix av båda. Mycket grönska och träden bildar gröna tunnlar på många ställen. Vegetationen är otroligt ymnig, det växer precis överallt. Runt North Bend finns det ett stort område mellan vägen och havet med enorma sanddyner. Nog om detta.

En mysig fyr, som vi åkte förbi.

 

Vaknade tidigt och kollade vädret, strålande. Käkade frukost, checkade ut och åkte förbi Safeway för en kopp java. Dagens etappmål var Seaside strax söder om Oregongränsen. Tänkte passa på att ta en bild på humleodlingarna runt Yakima, men det fanns inga på den sidan om staden. Istället var det en massa frukt- och bärodlingar.

Det såldes vanligtvis frukt och bär utmed vägen (men inte en söndagmorgon)

 

Sedan åkte vi väg 12 västerut, som följde en flod i ett bergigt landskap. På ett ställe stod runt 10 bighorn sheep (en slags bergsfår med ganska stora och grova horn) på vägkanten. Tur att de stod kvar. Det var en vacker väg med en del utsiktsplatser. Bland annat Mount Rainer, som är Washingtons högsta berg på 4 320 m.

Mt Rainer, ett vattenfall, lava som stelnat på ett märkligt sätt och en liiiten squirrel.

 

Innan vi kom ut på I-5 åkte vi upp till en utsiktspunkt för att se Mount St Helen, en vulkan som hade ett explosionsartat utbrott 1980. Det strök med 57 personer och en kubik-mile (drygt 4 kubikkilometer) av berget försvann.

Mt St. Helen (till vänster, till höger - Anita)

 

Vi körde söderut på I-5 tills vi tog av mot havet innan Longview på väg 4. Här var naturen mer lik Sverige med granskog blandat med en del lövskog. Knallgul ginst blommade i massor.

Ginst växte som ogräs

 

När vi kom utåt kusten började det bli molnigt. Vägen gick längs en havsvik. Vi kom ut till kusten och svängde av söderut på väg 101. Viken vi hade åkt utmed korsades av en lång bro. Sedan var det bara ca 20 miles till Seaside, där vi skulle på Motell 6. Vi var där vid 14-tiden, och incheckning är från klockan 15, så vi passade på att köra ner till Canon beach. Där finns det ganska häftiga klippformationer vid stranden. Tyvärr var det mulet, så det blev inte speciellt spektakulära bilder. Sandstranden var enormt stor och utnyttjades även som rastgård för hundar. Vi såg flera med stora hundar som lät dem skita i sanden – äckligt. Canon beach var ett riktigt knökat strandställe för surfare och semesterfirare. Trångt och dåligt med parkeringsplatser.

Canon beach

 

Åkte tillbaka till motellet och checkade in. Drog sedan iväg för att äta middag. Nu när vi är vid kusten äter man lämpligen det som havet ger, så vi stegade in på Dooger’s Seafood – Seaside. Där förtärde vi en cajun halibut (hälleflundra) med bakad potatis, som var mycket delikat. Till förrätt fick vi sallad med räkor. Dagen till ära smällde vi i oss en dessert, en Key lime pie, som inte gick av för hackor. Efteråt tog vi kaffe på italienskt café.

Stranden vis Seaside och Dooger's

 

På vägen tillbaka till hotellet passerade vi en factory outlet, där vi hann titta in i en innan de stängde vid 19. Var sedan en stund på hotellet, innan vi for tillbaka till Canon beach och Ecola State Park, för att fotografera klipporna utanför beachen.

Klipporna vid Canon beach taget från Ecola State Park i skymningen.

 

Nu har jag efter goda råd från Lejsa fixat ett Youtube-konto, där jag tankat upp en time lapse-video (kameran tar en bild var annan sekund) när vi kör i Monument Valley. Spänn på säkerhetsbältet och klicka på:

Monument Valley rally

Detta är ett smakprov, tog en kvart att ladda upp, och det är endast 28 MB. Har för tillfället 6 GB, så det blir att redigera...

Eftersom vi hade en lång etapp framför oss gick vi upp, så vi kunde hänga på låset till frukosten vid sju. När vi kom ner var det knökat av ett baseball-lag i övre senioråldern, som hette Huffs & Buffs. Dessa herrar hade vi hört kvällen innan när vi kom (de störde som tur var inte på natten). Fick till slut tag på var sin bagle med marmelad och lite juice. Checkade ut och åkte till Safeway för att handla lite mellanmål för dagens resa. Köpte även en fika!!

Vädret var strålande när vi åkte, men kyligt (42° F ≈ 5° C). Efter ett tag började det mulna lite och vi hade lite duggregn ett tag. Efter ett tag bar det neråt under en lång tid, tydligen låg Missoula på ganska hög höjd, (tyvärr har inte GPS:en någon höjdinformation att visa). Vi åkte på I-90 mot Spokane. Vägen gick bitvis utmed en flod som rann mot oss, trots att vi hade, eller i alla fall upplevde att vi hade, nerförsbacke.

Dåligt med bilder? Beror på att jag körde i början och Anita är inte lika benägen att öppna sidorutan i full fart och knäppa.

Stannade vid Idaho-gränsen och åt lite mellanmål.

Stannade i Post Falls vid en, vad vi kunde se från vägen, stor outlet, men det visade sig att det bara fanns ett par butiker öppna. Alla andra butiker var helt tomma! Det var inte den rådande ekonomiska krisen som var orsaken, för det började för 10 år sedan med att halva outlet:en stängde ner. Vi köpte lite strumpor och underkläder.

När vi rullat nerför alla backar hamnade vi på en stor slätt. I början var det mest betesmarker, men senare blev det uppodlad åkermark. Otroligt stora arealer.

 

Vår virrpanna till GPS rådde oss till att svänga av från I-90 ett stycke efter Spokane in på väg 395 south. Sedan tog vi av på väg 24 west som ledde oss till Yakima, där vi skulle övernatta. Sträckan var ca 630 km, och vi var framme strax efter 14 (lokal tid), vilket gav oss en timma extra när vi passeradae Washington-gränsen.

Efter ett tag började naturen se ut som i Kalifornien med böljande kullar med gul-brunt torkat gräs. Vi passerade senare Columbia-floden (utgör senare gränsen mellan Washington och Oregon).

Columbiafloden

Bron över Columbia-floden. Notera Eriks Ixus 70 i nedre högra hörnet. Med den har vi lime-lapse-filmat (ca 1 bild var annan sekund) nästan hela resan (plus många rastplatser och parkeringar vid sevärdheter, för att vi vanligtvis glömmer att stänga av den).

Strax innan Yakima bredde vidsträckta (utmed många km) humle-odlingar ut sig. Det visades sig att Yakima-området står för 75 % av världens humleproduktion.

Tankade upp bilen och passade på att ta en fika innan vi kunde checka in på hotellet vid 15-tiden.

Hotellet låg i princip mitt i ett shoppingområde, så vi åkte till Sears och handlade lite kläder. Sedan bar det av till Applebees för en Cowboy-hamburgare. Det visade sig att det inte bara finns Barnes &Nobles-bokhandlar i USA, utan även Borders som också har ett café. Espresso fanns inte med på listan, men efter mycket diskuterande förstod tjejen som tog beställningarna vad vi ville ha. Det blev den absolut billigaste dubbla espresson ($1,10 mot normalt $1,95) och riktigt god.

Tittade sedan in i en skoaffär, och köpte ett par beställda Converse för en tredjedel av vad de kostar hemma.

Gick upp skapligt tidigt och checkade ut från hotellet. Givetvis ett besök i den lokala bokhandel/café för dagens första kopp. Fortsatte sedan in i Yellowstone för att avverka Lower loop. Vi körde förbi alla rykande geyser-områden tills vi kom fram till Yellowstone Lake. Där käkade vi vår frukost vid stranden. Sjön var stilla och i fjärran tornade regnmoln (åska) upp sig.

Yellowstone lake

Vi körde sedan norrut utmed Yellowstone river till vi kom fram till Mud Volcano. Där luktade det som en blandning mellan popcorn och svavel, dock inte särskilt aptitretande. Det fanns varma lerinpackningar i alla de former, från blaskig kokande lersoppa till tjock ploppande gegga.

Heta lerinpackningar

En spektakulär ”attraktion” var The Dragon’s Mouth Spring, som var ett stort hål i berget där det frustade och ångade, samtidigt som ett dovt, förskräckligt hotfullt mullrande hördes.

The Dragon’s Mouth Spring

Överallt i området var det klövspår, och det var de icke läskunniga bisonoxarna, som varit igång igen. De verkar inte bry sig alls om turister, skyltar och höga temperaturer. Lite läskigt att gå på 5 meters avstånd från djuren.

Olydig bison

Tog sedan vägen norrut förbi Mammoth Hot Springs. Gjorde ett stopp för att fotografera de mest färggranna formationerna i fint väder. Stor skillnad från gårdagen då himlen var molnig och endast några få gluggar i molntäcket.

Mammoth Hot Sprins i solsken

Då har vi lämnat området med den tunna skorpan över en av jordens största supervulkaner (kalderan är ca 55 x 72 km i diameter). Trots det skulle vi vilja se ännu mer av parken.

En skylt man gärna återser.

När vi passerat ut ur parken i en liten ort som heter Gardiner, passade vi på att ta förmiddagsfika på ett trevligt ställe.

Anita, som alltid, på gott humör.

Sedan bar det norrut mot Livingston, där vi svängde ut på I-90 västerut med målet ställt på Missoula i västra Montana. Fin väg i ett mycket vackert landskap. Påminde om både Norge och Alperna, med bergsryggar och gröna lummiga dalar. Yellowstone river, som var smaskigt chokladbrun till färgen, var duktigt översvämmad på många ställen.

Passerade en MC-olycka med tragisk utgång. Tyvärr har man här en övertro på att en keps eller en scarfs kan skydda hjärnkontoret. Vi har sett MC-åkare i väst och långärmade värmande tatueringar köra i 90 – 100 km/h när temperatur ligger under 10° C!

Kom fram till Missoula vid 18-tiden. Strålande väder, och vårt rum hade balkong, så Anita provade om det gick att sola på den. Det gick väldigt bra. Vaskade av oss resdammet och drog iväg än en gång till Best Buy. Hårddisken i datorn har bara 16 MB kvar, så det får bli en extra 1 TB USB-disk. Passade på att köpa ett förhoppningsvis fungerande headset för att kunna använda Skype att ringa med. Sedan har vi efter lång tid upptäckt att bilens stereo har en extern ingång för Ipod och liknande. En kabel som fixar det inhandlades också.

Sedan var det dags att spana efter ett bra matställe att fira midsommarafton på. Jag hade redan igår siktat in mig på en riktig stek, men det misslyckades. Förhoppningarna ökade dramatiskt när restaurangen Outback siktades. Vi stegade in och blev väl omhändertagna. Som förrätt beställde vi ”onion flower”, som visade sig vara en gigantisk gul lök som skurits upp och friterats. Den tog upp en hel vanlig mattallrik. Mycket god, men vi orkade inte äta upp allt.

Friterad jättelök

Anita beställde mahi mahi (en fisk som heter guldmakrill på svenska).

Före                           Efter

Jag åt en Victoria filé (6 oz), som var delikat.

Efteråt lyckades vi få in glass med färska jordgubbar (lite midsommarfeeling i alla fall).

Som avslutning åkte vi till en bokhandel för att ta en fika. Tankade upp inför morgondagens maratonetapp (drygt 600 km). Det låter mycket men är man två att bytas om att köra går det fin fint. Vi har hittills avverkat 4570 km, utan att uppleva det som jobbigt!

Glad Midsommar!!!

Gick upp vid sju och plockade ihop det vi skulle ha med oss på dagens runda i Yellowstone. Stannede till vid bokhandeln och tog en fika i morgonsolen, eftersom vädret var fint. Åkte ett stycke in i parken på den gemensamma vägsträckan mellan upper och lower loop. Vi hade tittat ut en rastplats för vår frukoststund. När vi kom dit lufsade en stor bisonoxe runt på rastplatsen. Anita tyckte inte det var bra att stanna där, så vi fortsatte ett stycke. När vi nästan hade ätit klart upptäckte jag att den där buffeln hade lufsat vidare och hade passerat oss på ganska nära håll.

Bortåt 900 kg biff med ben. Maxhastighet 48 km/h.

Efter frukost åkte vi mot några häftiga vattenfall. Först var det upper (fallhöjd 33 m) och lower fall (fallhöjd 93 m) i Yellostone river. Eftersom det har varit en rekordvinter och en blöt vår var det enormt mycket vatten.

Sedan vände vi norrut för att åka upper loop. Den övre slingan följer Yellowstone river i en liten ”Grand Canyon”. Vägen gick på väldigt hög höjd, och det var massor med snö kvar.

Så här glad blir Anita av att se snö.

Stannade vid Tower falls. Där köpte vi glass (en liiiiten kula [obs underdrift]). Medan vi var där kom det några sekunder störtregn. Stannade och tittade på floden. Bredvid floden fanns det varma källor som det ångade ur.

 

Efter ett stycke var det stopp i trafiken. Det visade sig vara två svartbjörnar, som var vid vägen. Den ena svartbjörnen var mer brun i färgen.

Den övre slingan vänder vid Mammuth Hot Springs, som är stora terassformade heta källor. Salterna i vattnet har skapat en massa färger och former.

På väg tillbaka passerade vi ytterligare ett vattenfall i Gardner River.

Yellowstone är nog jordens absolut största plockepinn. Nästan överallt ligger det massor med grenlösa trädstammar huller om buller. Vi funderar på om det har varit en massa skogsbränder under åren, och träden multnar sakta i detta klimat. Hela området kokar och puttrar med varma källor. När man åker på höjderna ser man kala områden där det pågår termisk aktivitet. Ingen växtlighet alls och så luktar det svavel.

Cirka en mil innan West Yellowstone var det totalstopp i trafiken. Vi stod stilla bortåt en kvart. Det visade sig att en stor flock bisonoxar troligen hade förflyttat sig på vägen eftersom den går utmed floden.

När vi kommit tillbaka bar det av ut på middagsjakt. Fångsten blev en delikat Ceasar-sallad.

Hade sovmorgon till sju, kollade vädret – klarbå himmel idag också! Motellets ”frukost” bestod bara av kaffe och te, så vi hade köpt yoghurt plus lite till att ha med i bilen. Kom iväg vid 8, och stannade vid Albertsons mataffär och köpte espresso att ta med. Åkte vägen förbi Teton Village in i parken. Efter att några vimsiga kvinnor i en Tennesse-registrerad bil strulat bortåt 10 minuter i entrén till parken (ändrade sig tre gånger avseende kortbetalningen av avgiften), kunde vi visa upp vårt årskort till alla nationalparker i USA.

Stannade vid en rastplats och åt vår frukost.

Anita smälter frukosten

 

Åkte sedan vidare ut på en liten väg ut i ingenstans. Skulle gärna vilja se en björn, men lyckan stod oss inte bi. Det blev bara ett gäng hjortar och två elks (eller vad det heter i pluralis).

En elk. Den andra har traskat ur bild.

Norra delen av Grand Teton, vackra vyer-sensorn blir nästan överstyrd här.

 

Fortsatte sedan norrut till Yellowstone. När vi kom in i parken var det massor av snö kvar i skogen och utefter vägarna var snövallarna meterhöga. Detta får man väl se som kognitiv beteendeterapi för oss snöhatare.Snöpinnarna var typiskt amerikanska – gigantiska (minst fyra meter höga och en halv decimeter grova).

Snösmältningen var i full gång, så floderna var överfulla.

Lewis Fall

 

Tog av på den södra rundslingan i parken och kom efter ett tag till Old Faithful, en geyser som har eruptioner med ganska jämna mellanrum (40 – 120 min). När vi kom dit var det ca en timma kvar till nästa skådespel. Promenerade runt i området, och satte oss sedan att vänta på att det hela skulle komma igång. När det väl startade var det ett mäktigt skådespel med en vattenkaskad på uppskattningsvis 10 m höjd.

Old Faithful. Fick vänta nästa 60 minuter på denna syn (kändes lite som perrongminutrar)

 

Sedan fortsatte vi till ett par andra ställen i närheten med heta källor och geysrar. Vid Bisquit Basin låg det en hel del bisonoxar och drönade. Man kunde se spår och lämningar av processat gräs kring dessa heta källor. Märkligt att vi inte hittade en kokt bisonoxe där… Det fanns även några mindre geysrar som hade ett antal utbrott under tiden vi var där.

Här stormkokar det.

 

Vattnet från de heta källorna rann ner i floden, och Anita var tvungen att känna på hur varmt det var. Det var i varmaste laget för Anita, som vanligtvis kan duscha i kokhett vatten.

Temperaturmätning pågår.

 

Såg en fiskgjuse som hade fångat en forell.

Fiskgjuse med färsk fiskfångst. Använder den wobbler?

 

Åkte vidare till Midway Geyser Basin, där bland annat Grand Prismatic Spring finns (en het källa med mycket olika färger på kanterna). Färgerna orsakas av någon form av mikroorganismer (thermo-någonting) som har valt att trivas i kokhett vatten.

Öga eller...

 

På väg mot hotellet passerade vi en rastplats, där ett gäng bisonoxar också tyckte det var trevligt. Fick några närbilder på ett av gosedjuren.

Berättigad varningsskylt med tanke på vad som kan dyka upp

 

Klockan hade hunnit bli fem när vi drog vidare till hotellet i West Yellowstone (ligger precis på gränsen till Montana). Checkade in och drog iväg för att hitta något ätbart. Det blev The Gusher, där jag åt en hamburgare och Anita valde spagetti.

Handlade lite mat inför morgondagen, drack en espresso i den lokala bokhandeln (inte Barnes & Noble). Köpte en bok plus lite annat.

Idag hade vi en lite slappare dag, inga inplanerade besöksobjekt. Vi skulle bara transportera oss från Salt Lake City till Jackson i Wyoming (ca 430 km). Åt frukost på hotellet, packade ihop våra saker och gick till Sheraton, som låg ett stenkast från vårt hotell. Varför då? Jo, där fanns ett Starbucks-café i lobbyn. Drog sedan iväg norrut, först på I-15, sedan på väg 89. Passerade Logan och vidare till Bear Lake.

Min bild av Utah har varit att staten domineras av den stora saltöknen där man slår hastighetsrekord med bilar, men den bilden stämmer inte alls. Möjligen kan de västra delarna vara mer ökenlika. De delar vi passerade var definitivt annorlunda med fina berg och lummig grönska.

Vägen gick utmed floder, som var i det närmaste överfulla. Berodde enligt en inföding på att det snöat och regnat mer än annars. Såg flera flottar tog sig nerför de strida forsarna.

Ju längre åt nordost vi kom desto mer snö låg på bergssidorna och lövträden var inte helt utslagna på sina ställen.

Passerade sedan flera europeiska städer på vägen norrut, bland annat Paris, Geneva och Montpelier. I Montpelier stannade vi på ett litet café och drack en espresso på ett mycket originellt ställe. Passade även på att äta lite lunch innan vi lämnade stället.

Vid Bear Lake såg vi en kolibri, som stod stilla i luften.

Kolibri vid Bear Lake

När vi efter att passerat Idaho (bara några mil) kom vi in i Wyoming, där naturen ändrade karaktär till mer ”norrländsk” natur med snöklädda berg.

Kom fram till Jackson vid halv fyra. Checkade in och drog sedan iväg till Teton National Park, som låg strax utanför Jackson.

Ganska snart såg vi den första lilla flocken bisonoxar utmed vägen. Lite senare såg vi hundratals gå och beta några meter från vägen. Verkligen biffiga djur.

Såg även flockar med hjortar långt från vägen. En ensam hjort var i alla fall nära vägen.

Tyvärr såg vi inga björnar idag. Åkte tillbaka till motellet och klädde om för att sedan åka och käka middag. I kväll blev det italienskt med pizza.

Marigt att hålla reda på...

Vaknade tidigt och hängde på låset när de började servera frukost på ”lyxhotellet” i Cedar City. Vädret var fullkomligt strålande, men ganska kallt (under 10° C), så vi beslutade oss för att besöka Bryce Canyon på vägen upp till Salt Lake City. Innan det bar norrut stannade vi vid Starbucks (vad annars). Som tur är Anita en hejare på att köra, så jag kan ägna mig åt fotograferingen.

Efter ca 2 timmar var vi framme. Himlen var mörkt klarblå (på grund av den höga höjden) och klipporna mörkt tegelröda. En helhäftig färgkombination.

Bryce Canyon

Vi gick Navajo-slingan ner i kanyonen, men den var avstängd på grund av reparationer, så vi gjorde en kursändring och gick till Queens garden, som bland annat innehåller en klippformation som ser ut som drottning Victoria.

Drottning Victoria á la Lot:s hustru

 

Besökte tre av utsiktspunkterna Sunrise, Sunset och Bryce point, runt själva huvud-amfiteatern. Parken sträcker sig ca 20 miles söderut, med en mängd olika utsiktspunkter. Vi passade på att avverka dem också.

Vid Bryce point träffade vi på reptilen Bo A. Orm.

När vi var klara hade klockan redan passerat 14. Hög tid att bege sig mot Salt Lake City. Enligt GPS:en skulle vi vara framme vid 19 på kvällen (drygt 300 km). Anita och jag turades om att köra. Stannade i en liten ort som heter Panguitch, och käkade en macka på Subway.  Följde sedan väg 89 norrut, som är en otroligt vacker vägsträcka med berg, floder och odlade dalar.

Efter lite strul med att knappa in adressen till hotellet som egentiligen var två (154 west, 600 south) kom vi fram till vårt hotell i Downtown. Efter att fräschat upp sig lite bar det iväg till en restaurang för middag. Det blev fisk på Market Street.

Middag på Market Street.

Efter maten tog vi en promenad för att beskåda Tempel Square. I denna stad är det risk för att drabbas av mormon-svängningar.

Tempel Square, Salt Lake City

När vi vaknade var himmelen klarbål, och det var ganska varmt. Efter att ha ätit frukost och checkat ut från hotellet åke vi till Safeway för att inhandla lite att äta till lunch plus en stor påse is till kylväskan. Morgonkaffe på Starbucks. Åkte sedan väg 89 söderut, passerade ”Page-Halabja” utan något intermezzo.

"Page-Halabja"

Tog sedan av mot norr på 89A. Stannade när vi passerade Coloradofloden, och gick ut på gångbron. Där såg vi två Kaliforniska condorer.

En Kalifornisk condor och en infotavla

Fortsatte sedan utmed Vermilion Cliffs upp mot Kanab, där vi senare tog av på väg 9 mot Zion National Park. Passade på att käka lunch (bland annat en smarrig fruktsallad) utefter vägen.

Vermilion Cliffs

Denna söndag var det fars dag i USA., och det märktes när vi kom till Zion visitor center. Helt knökat och omöjligt att hitta en plätt att parkera på. Till slut var det några som skulle åka, så vi korpade den platsen. Från Visitor center fick vi åka en skyttel-buss in i dalen. Gick en runda på ca 1,5 km innan vi tog skytteln tillbaka.

Zion National Park

Fortsatte sedan mot Cedar City, gjorde ett snabbstopp i Springdale för en fika.

Anita fikar espresso med choklad turtles

Adressen till Knights Inn, som hotellet heter knappades in på GPS:en. Under färden började en misstanke att gro att inte allt stod rätt till. Den plats som GPS:en tyckte hotellet befann sig på låg i ca 12 miles från Cedar City (dock var det Main Street här också). Frågade på fel ställe och fick vägbeskrivning hur vi skulle hitta dit (verkar inte som det var första gången). Slängde ner GPS:en i handsfacket och litade på den gamla beprövade kartan, då gick det mycket bättre. När vi kom fram fick jag en konstig deja-vu-känsla. Det visade sig att det var samma sunk-hotell jag bodde på för ca sex år sedan, och till och med tror jag det var samma rum jag hade!

Plockade in bagaget och tog sedan en tur på stan (eller vad man kallar en Kisa-liknande ort som ligger långsträckt uslängd i ingenstans). Hittade ett prima Starbucks-kafé som besöktes efter vi käkat middag på Applebees.

Gick upp vid 06:00 och gjorde oss i ordning. Det var ingen frukostservering på motellet, så vi hade köpt lite yoghurt och bröd kvällen innan. Åkte söderut på 191:an, och svängde av mot Natural Bridges National Monument, som ligger söder om Canyonlands. Stannade och käkade frukost vid vägen. Vi var framme vid Natural Bridges innan nio. Det var skillnad på trängsel, jämfört med Arches vi besökte igår. Det var vi och några pensionärspar. Ingen trängsel vid utsiktspunkterna. Gick ner till en av broarna, där vi var helt ensamma. Det var fantastiskt tyst i parken, man kanske bara hörde in fågel ett stycke bort.

Owachomo bridge

Fortsatte sedan söderut på väg 261 med sikte på Mexican Hat, vilket visade sig vara en lustig klippformation som såg ut som en liten mexikan med hatt.  Innan vi kom dit var det en otroligt häftig serpentinväg ner från högplatån vi färdats på.

Mexican Hat och Monument Valley

I Mexican Hat stannade vi och köpte glass. Sedan bar det av ut i Monument Valley. Körde vidare till Kayenta, där vi käkade lunch på Subway. Sedan blev nästa stopp vid Antelpoe Canyon, som ligger strax utanför Page. Det är Navajoindianerna som har området. Tog en guidad tur in i den helt fantastiska trånga klippskreva som mejslats ut av forsande vatten vid regnperioder. Turen tog en och en halv timma, och var klart värd de 25 dollar som det kostade. Guiden visste precis vilka vinklar mans skulle välja för att få de speciella bilderna. Det var riktigt hett när vi kom ut ur klippan, säkert över 30 grader.

Antelope Canyon

Sedan körde vi raka vägen till hotellet inne i Page. Tog en välbehövlig dusch för att få bort resdammet och sanden från Antelope Canyon. Åkte till Starbucks och fick dagens första kaffe – otroligt gott. Tog sedan bilen till Horse shoe bend, där Coloradofloden gör en 270° sväng. Stället ligger bara 5 minuters bilfärd från Page, och är mycket sevärt.

Horese Shoe Bend

Tillbaka mot Page, stannade och tankade samt inhandlade en kylväska och lite annat på Walmart. Åt middag på en Mexikansk restaurang, där vi åt Kyckling Fajitas.

Dagens etapp blev 422 km.

Gick upp tidigt (06:00) efter en natt med ganska usel sömn. Kylskåpet stod bredvid sängen och lät som en utombordsmotor. Termostaten knäppte på och av med en ljudlig smäll. Det sägs att det är insomningen som ger vila, men jag börjar ha mina tvivel om den teorin verkligen stämmer. Mulen morgon (molnigt), som skulle visa sig bli mer eller mindre hela dagen.

Den så kallade frukosten serverades från 06:30, men den bestod bara av sliskiga wienerbröd med sylt och vaniljkräm. Drack lite juice och bestämde oss för att inta frukosten på Starbucks vid Safeway. De öppnade klockan fem. Tyvärr bestod den fasta delen av deras utbud av doughnuts, muffins och sockerkakor.  Handlade lite yoghurt, bröd mm på Safeway, som vi inmundigade senare vid Coloradoflodens strand.

Frukostdags.

Åkte I-70 västerut. Vi planerade att åka öster om Arches National Park, så vi programmerade GPS:en på Sisco, där vi skulle svänga av mot söder. När vi passerade denna ort i god fart, visade det sig att den bestod av en handfull öde-ruckel som knappt stod för sig själva, men de fanns med på GPS:en!

Lite senare träffade vi nästa på en amerikansk motsvarighet till våra renar när det gäller att vara totalt dumma i huvudet när det gäller trafik. En präriehund sprang ut på vägen och satte sig för att titta. Höll på att bli omvandlad till en tvådimensionell organism, men den klarade sig med nöd kvar i den tredimensionella världen.

 

Vi körde en väg som följde Coloradofloden till Moab. Sedan tog vi av norrut för att besöka Arches National Park. Vi var inte ensamma där. Bilköer överallt. Det som finns i denna park ser ut som om jättars förskolebarn har haft en övning i att skapa figurer i rödlera – ett gäng röda Barbapappor. Gick upp till en utsiktspunkt för Delicate Arch, som är den mest berömda av bågarna. Vi struntade i att ta oss ända fram till bågen, eftersom det var en förskräcklig massa folk där som bara skulle gå i vägen när man ska fotografera.

Delicate Arch och Pine tree arch.

 

Åkte sedan till Canyonlands National Park. Det var ett imponerande område med canyons.

Canyonlands national park

 

Därefter blev Monticello vår nästa ort att programmera på GPS:en.

Man kan tro att Monty Python har varit här...

Monticello är ingen stor metropol direkt. Mer en vägkorsning med lite hus. Bor på Canyonlands Motor Inn, som är ett typiskt amerikanskt motell. Frågade om tips på restauranger. Vi käkade hamburgare på Lamplight Restaurant. Åkte sedan och letade upp ortens mataffär, för att köpa lite till frukost. Tankade och körde sedan tillbaka till motellet.

Vaknade tidigt och passade på att mecka lite med mina mail-problem.

Vi hade kommit överens med Mark (ägaren av Buffalo Peaks) att vi skulle äta frukost vid 8. Det serverades en högoktanig energifrukost med en sorts French toast med äpple, kanel och lönnsirap plus några skumma korvar plus en skål melon och ett glas apelsinjuice. Till detta en stor mugg amerikanskt blask-kaffe.

Mark tipsad om att det var en mycket vacker väg över ett nyligen öppnat bergspass, som heter Cotton pass. Vi bestämde oss för att ta den vägen.

Åkte från Buena Vista vid halv nio. Bergspasset hade öppnat igår, och det fanns mycket snö kvar uppe på höjderna. Snövalla på bortåt två meter fanns kvar. Temperaturen kröp ner till 48 F. Toppen av passet var på 12 126 fot (3637 m). En helt fantastisk utsikt.


Cotton Pass

Sedan bar det nerför på en grusväg, som slingrade kraftigt. Mötte en massa gigantiska husvagnar (semi-trailers) som stånkade uppför backarna. Några hade extra släp med båtar och annat nödvändigt.

Taylor Reservoir

Passerade Taylor reservoir på vägen ner till Gunnison, där passade vi på att inmundiga en delikat espresso med italienska mandelkakor. Därefter bar det iväg mot Grand Junction, där vi skulle övernatta. Utmed den vackra vägen upptäckte vi en skylt om Black Canyon National Park. Tyvärr hade vi passerat med god marginal när vi kom på att det skulle vara en intressant avstickare. Vände tillbaka och körde in slingrande liten väg och kom till slut fram till Black Canyon. Det är en mycket djup och smal canyon med en flod som forsar i botten. Det fanns en mängd utsiktspunkter man kunde gå ut och verkligen hisna av den imponerande höjden. Fick stränga förmaningar av Anita att inte gå för nära. Ravinen är drygt 800 m djup.


Black Canyon

Dagens ”lätt-lunch” inmundigades i bilen och bestod av en stor påse minimorötter, var sin banan och några Oreo’s.

På vägen till Grand Junction passerade vi den lilla orten Delta. När vi närmade oss grand Junction började det mulna rejält, och vi fick ett fåtal regnstänk på rutan. När vi kom till Grand Junction var vi än en gång tvungna att återigen besöka Best Buy för att kompensera en alltför stressig packning inför resan. En Israelisk nätadapter funkar inte i USA även om den vid en hastig blick ser lika ut…

Checkade in på Mesa Inn, som är lite av motell-typ, med dörr rakt ut på parkeringen. Får duga om man bara skall sova en natt.

På andra sidan gatan låg en Applebee’s restaurang. Där käkade vi middag. Därefter tog vi bilen till Mesa Mall och inhandlade lite beställningar från Lisa på American Eagle Outfitters. Gick sedan till Barnes & Noble och fikade.

För dem som jag skruvat upp förväntningarna hos angående video från bilfärden, måste jag tyvärr göra besviken. Bloggsidan medger inte (vad jag kan förstå) uppladdning av video. Tyvärr...

Vaknade tidigt, och åt frukost vid 7 på hotellet. Efter vi checkat ut styrde vi kosan mot Starbucks för en god espresso att starta dagens etapp med.

Vi åkte från Denver upp i bergen via en mindre väg. Efter vi passerat de första bergen bredde en vidsträckt slätt ut sig med snöklädda berg i fjärran. En maffig syn.

Gjorde en avstickare till Colorado Springs för att inhandla ett minneskort som vi råkat glömma hemma. Passade på att äta en ”liten” lunch på Whole foods. Man fick plocka en massa saker från en salladsbuffé. Anita lyckades att plocka till sig 1,6 pound (motsvarar ca 8 hg!!), men åt upp rubb och stubb.

Därefter styrde vi kosan mot Buena Vista, där vi övernattar på ett bed & breakfast. Väl framme drog vi ner till den pulserande orten (överdrift) för att käka middag. Blev Rekommenderade Quincys, som bara serverar en rätt, filé mignon. Man kan bara välja hur stor (6, 9, 12 och 15 oz) hur den skall vara stekt och om man vill ha sour cream eller smör på bakpotatisen. Mycket gott.

Tog en kort promenad i närområdet innan det var dags att sova.

Att försök att skriva, när man är trött efter att varit vaken i ca 24 timmar, är inte så lätt.
Efter att ha firat Elins födelsedag på kvällen bar det av till Arlanda vi 22:30. Typiskt var E4 avstängd vid Moraberg, så vi fick en nattlig seightseeing.
Sov några timmar på Rest and fly.
Upp klockan 6, och åt frukost efter incheckning och säkerhetskontrollen. Kom iväg i tid, och bytet i New York gick utan några större missöden.
Landade vid 17-tiden i Denver. Hyrde bil, som blev större än planerat. Det blev en Cheva-SUV med V6:a. Fick den för en ganska liten extrakostnad.
Åkte till hotellet, som ligger i Lakewood. Slängde ingrejerna på rummet och for till mataffären Whole fooods. Sedan var vi på Best buy där jag köpte en amerikansk kontgantkorts-telefon telefån(för ($10 = 34 SEK).
Sedan bar det av till en restaurant för att inmundiga något ätbart. Lite svårt att hålla sig vaken...

2011-06-12 Söndag kväll.
Försöker packa...
Inte lätt när man skall vara borta i tre veckor. Hur mycket kläder ska vi dra med?

Mer kommer...