Usa

30/4

Vi vaknade 04:15 och fixade det sista. Tog en kopp, packade bilen och kom iväg vid strax innan 5. E4:an var nästan helt tom ner till Jönköping, där vi stannade och åt en liten frukostmacka. Sedan körde Anita till Ljungby där vi bytte förare. Kom ner till Eva och Nisse vid 9. Blev bjudna på en magnifik frukost/brunch.

Hade bokat tåg till Kastrup strax efter 11 från Helsingborg. Hann precis i tid till tåget, som dessutom var bara ett halvt tågsätt, så det blev att stå till Landskrona.

Väl framme vid Kastrup gick inte incheckningen direkt på räls. Det visade sig att inte alla förnamn som finns i passet inte fanns på biljetten. Det blev en om inte en dansk skalle uppsträckning att jag skulle ha läst ett mail lite mer noggrant. Hon hotade med att det skulle ta ett par timmar extra vid passkontrollen.

Flyget gick i tid. Det var ett fasligt tjatter i kabinen, eftersom det verkade vara många gäng som skulle semestra eller spela till sig en förmögenhet i Las Vegas...

Det var en hel del turbulens när vi flög över Atlanten, men sedan blev det mycket bättre över land. I kabinen var det bara en aning varmare än utanför. Vi frös något vansinnigt, trots filten vi kunde köpa för det facila priset av 5 dollar.

Den snäsande kvinnan vid incheckningen hade helt fel. Den till synes strikte och torre tjänstemannen vid passkontrollen började prata kameror när jag berättat om vårat ärende i staterna. Han undrade varför inte Nikon dög för mig, men godtog min förklaring.

Det hade kommit en kraftig regnskur i samband när vi landade, så det skvalade vatten överallt när vi gick ut till skytteln som tog oss till hyrbilscentret.

Som vanligt blev jag övertalad att ta en ”bättre bil” än den jag beställt, så det blev en Dodge Durango med en V8:a som mullrar ordentligt när Anita skall köra om. Vid normal körning är den helt tyst, i motsats till min bullriga Kia Sportage.

När vi checkat in på hotellet bar det iväg för en liten middag. Vi käkade smarrig pasta på Maggianos. Efter maten var vi och tittade på Peter Lik:s galleri med fantastiska bilder (stora, vackra och extremt dyra). Innan vi drog tillbaka gick vi förbi och kollade en vattenshow (rörliga fontäner till musik) vid Bellagio.  

1/5

Vi sov till 8-tiden och checkade ut från hotellet. Åkte och handlade lite frukost och andra ätbara saker inför Death Valley. Vi hamnade i en mexikansk affär. Har aldrig sett så mycket tortilla på en gång.

Käkade frukost utmed vägen mot Death valley.

När vi kom till Furnace Creek bytte vi till en Wrangler Jeep, och styrde kosan mot Stovepipe Wells, där vi käkade lunch. Sedan bar det av till The Racetrack, som är en uttorkad sjöbotten med stenar som åker kana då och då i den slippriga leran.

De sista två timmarna (av tre) på vägen till Racetrack består av extremt dålig grusväg (tvättbräda). Man trodde allt skulle skaka sönder och samman.

Vi kom fram strax innan solen gick ner.

Syftet med trippen var att fotografera stenarna i det tidiga morgonljuset, så enda vettiga lösningen var att sova i bilen. Jag hade också planerat att fotografera Racetrack i ljuset av vintergatan.  

2/5

Vaknade vid åtta, och konstaterade att det var mulet. Packade klart och vips var det klarblå himmel. Åkte över till Starbucks för morgonkaffe och vidare till Whole Foods för frukostmat och bars-inköp. Bestämde oss för att återigen försöka med Highway 1 söderut. Vi hann bara över krönet på den stora backen, innan vi insåg att det skulle bli en repris av gårdagen. Tjocka som inte ville lätta. Vi vände snart, och programmerade in Sunset Avenue i Pacific Grove. Det visade sig vara ett gott val. Solen sken men det var riktigt kallt (58 F och ganska kraftig vind). Det blev frukost i bilen.

Vår favoritaffär Whole Foods, och vårt favorit-kafé.

Vy från frukosten. Notera dimbanken ett stycke ut.

Pacific Grove.

 

När vi åkte vidare for vi in i tjockan igen, så det var ett lyckat val av matställe. Åkte vidare till Gilroy. Där var det desto varmare, 101 F! Var och bytte storlek igen på ett par jeans. Anita passade på att handla lite linnen. Vårt bagage sväller mer och mer. Tog sedan vårt förmiddagskaffe där, gissa var.

Sedan drog vi vidare mot Palo Alto, för att än en gång avnjuta en svärdfisk på The Fish Market innan vi flyger hem. Den var lika delikat som tidigare.

Sista lunchen/middagen over there för den här gången.

 

Sedan letade vi upp ett Whole Foods för att köpa vegansk lypsyl åt Lejsa.

Passade på att fika. Åkte sedan och tankade upp bilen innan AVIS får förmånen att sanera fronten från minst en miljard insekter som fått sätta livet till under färden.

En insektstäckt spoiler.

Inlämningen av bilen gick bra utan några problem. Sedan var det att baxa alla väskor till incheckningen. Vi hade fått förökning i väskfamiljen och det straffades med $50 i avgift. Våra väskor vägde sina modiga 22 kg styck.
Nu sitter vi vid gaten och väntar på att få gå ombord.



Väntar vid gate 101 (inte Hwy 101)


Det här har sannerligen varit en trevlig resa, som herr Omar* skulle ha sagt.

* Känd från Ture Sventon

Sov till åtta, och konstaterade att det var klarblå himmel. Fint. Drog iväg till Del Monte för att köpa lite frukost på Whole foods och ta morgonfikat på Starbucks.

Planen var att åka lite söderut på Highway 1, och stanna till vid Point Lobos, för att bland annat intaga dagens bakluckefrukost. Så fort vi hade svängt söderut i uppförsbacken från vårt hotell började det att tjockna till i luften. Dimman tätnade och vi stannade, dock inte vid Point Lobos, för att käka frukost.

Bakluckefrukost.

 

Bestämde oss för att skrinlägga Highway 1, och åka lite norrut. På väg tillbaka stannade vi till vid Carmel River State Beach.

Här firar några den 4 juli.

Till vänster California Puppy Flower, övriga av okänd art.

När vi åkte söderut och när vi passerade vårt hotell klarnade det upp. På runt en km växlade vädret från helt grått till strålande sol. Stannade vid Monterey State Beach (Seaside). Hade turen att få en parkeringsplats. Stannade på beachen och gottade oss i solen. Vinden var ganska kall, så exponeringen blev inte så omfattande (tröja på).  Badade gjorde bara små barn och hårda grabbar i våtdräkt och surfbräda. Det fanns en kille där som troligen spenderat en förmögenhet på många kufiska drakar.

Det fanns ett Starbucks strax intill, så vi tog en fika under tiden vi funderade på vad vi skulle hitta på resten av dagen. Beslöt att åka till den hittills okända Salinas, som ligger dryga 20 miles från Seaside. Salinas visade sig vara ett tillhåll för grönsaksodlare. Vi såg extremt stora fält med bland annat sallad, kål, kronärtskocka och jordgubbar.

Åkte runt lite i Salinas innan vi vände tillbaka mot hotellet. Bytte om, och åkte sedan över till Del Monte för att titta lite i affärerna. Gjorde de sista inköpen (tror jag iallafall). Fortsatte sedan ner mot Cannery Row för att käka middag. Vi parkerade bilen vid Breakwater Cove, där Cannery Row börjar. Gick ut på piren, där vi konstaterade att det endast för tillfället fanns två sjölejon (California Sea Lion -Zalophus californianus) kvar. Den ena låg och snarkade bakom gallergrinden, den andra ylade under bryggorna. Resten av piren var ockuperad av häckande skarvar i hundratal. Det fanns även minst en miljard flugor där, så vi skyndade vidare.

Som kvällens restaurang valdes The Fish Hopper, där vi avnjöt en svärdfiskbit (inte riktigt i klass med Fish Market i Palo Alto). De hade även en mängd olika desserter att välja på. Vi delade en Key Lime Pie (mums).

Strosade lite på Cannery Row, där vi kunde se att Seaside fortfarande badade i solljus, medan vi huttrade i den kalla vinden.

Vi åkte sedan tillbaka till hotellet, för lite packningsbestyr.

Detta blir det sista inlägget innan vi åker hem. Skall försöka sammanfatta lite om någon dag.

Tog lite sovmorgon idag. Inga stora planer, förutom försöka beta av den shopping som återstår. Åt frukost i en smått kaotisk ”matsal”. Checkade ut och programmerade in Stonestown Galleria på GPS:en.

Stonetowns Galleria

 

Det var Sunglass Hut som skulle besökas för att inhandla ihopvikbara Ray Ban. Vi var där strax efter 10, körde in på Nordstroms P-hus. Inte en bil i sikte. Parkerade och konstaterade att de öppnade klockan 11. Nåväl, vi flyttade bilen till framsidan och gick in genom gallerians huvudentré. Inte en rulltrappa var i drift, men en hel del folk fanns där. Vi stegade upp till Starbucks och drack vår morron-espresso. När det var avklarat var det 20 minuter tills klockan var 11, så på Anitas förslag skulle vi sitta ute i solen och vänta in 11-slaget. Sagt och gjort. Det fanns som tur var flera soffor med både skugga och gass. Fördelningen blev kanske inte helt oväntad.

Olika preferenser.

 

När 11-slaget klingat ut, begav vi oss in i gallerian till den butik vi siktat in oss på tidigare. Nu fanns det folk i butikerna, men när vi kom till Sunglass Hut var gallret fortfarande nere. Dock fanns det en människa bakom gallret, som vi frågade om öppettider. Klockan 12 blev svaret. Kul. Spendera 60 galleriaminuter ytterligare (är ungefär lika långa som perrongminutrar). Vi förhörde oss om den modell vi skulle köpa fanns, och det gjorde den. Hon kunde inte aktivera kassan innan klockan 12, så vi fick vackert vänta.

Eftersom bagaget har svällt under resans gång, tänkte vi köpa en rullväska som handbagage till Anita. Vi stegade in på Macy’s. Väskavdelningen som vi först hamnade på innehöll bara handväskor, vilket inte hade någon hämmande effekt på Anita. För handväskor tycks det alltid finnas behov. Sedan visade det sig att resväskor fanns en trappa ner. Hittade en bra Delsey, som var nersatt 50 %, och sedan fick vi ytterligare 10 % rabatt eftersom vi var visitors.  Stärkta av våra fynd, satt vi av ett pass till ute på bänkarna, tills klocka var 12. Då kunde vi till slut få köpa de fina solglasögonen.

Skylten är från Monterey.

 

Det finns ett talesätt som lyder: Är huvudet dumt får kroppen lida. I detta fall innebar det ett återbesök på Tracy Outlet. Vi (jag) hade förväxlat W och L i jeans-storlek. Fram med GPS:en, och vad händer? Åbäket vill att vi knappar in PIN-koden av någon outgrundlig anledning (har aldrig hänt förut under resan). Jaha, och vad är det för pinkod då? Kom på att titta på hyreskontraktet. Mycket riktigt fanns det angivet pin-koden för GPS. Gissa om den fungerade. ICKE! Knappade in den ett otal gånger med samma resultat – ”invalid PIN code”. Vi hade köpt till det ultimata säkerhetspaketet som innebär att AVIS kommer ångande om man låtit bli att tanka eller lyckats låsa in eller tappa nycklarna. Ringde numret, och efter ett antal navigeringstryckningar hamnade jag på det som skulle hjälpa till med bilens utrustning. ”We have closed on Sundays” var det skojiga meddelandet som ljöd. Ringde om igen till bärgningsjouren, som i princip kunde ha kommit och bogserat oss någonstans, men vi kom fram till att det var nog inte så god idé. Vi kunde åka till flygplatsen och byta GPS. Sagt och gjort, knappa in flygplatsen – nä det gick ju inte. Vi fick köra på känn, vi hade ju åkt vägen förut, och vårt hotell låg invid flygplatsen. Inga större problem, som tur var. Trasslade in oss till Rental car return (bra träning till på tisdag). Fick en ny GPS och lite avdrag på notan för det extra besväret.

Nu kunde vi fortsätta till Tracy, för att byta till rätt storlek på jeansen. Klockan hade haft vett att gå, så det var dags att peta i sig något till lunch. I Tracy finns In-n-out Burger. Vi hittade den utan hjälp av virrpannan till GPS (fick givetvis spelet av vårt avsteg från färdplanen). När vi klev ur bilen var det 103 F (ca 40 grader VARMT). Sjukt hett. Åt en delikat hamburgare. Det var inte något stort ställe, men det fanns 10 personal i arbete.

Lunchdags

 

Tjejen i Levi’s-butiken från igår kväll, kom ihåg oss (vi kom några minuter innan stängningsdax). Gick en runda i outleten. Styrde sedan kosan mot Monterey med ett planerat stopp på Gilroy Outlet. När vi kom dit var det knök-fullt. Folk precis överallt, gick knappt att hitta en parkeringsplats. Köer överallt, och när vi såg kön på Starbucks kastade vi in handuken och åkte vidare. Även i Gilroy var det 103 F. När vi närmade oss Monterey sjönk temperaturen drastiskt till 68 F. Hittade hotellet, som visade sig ligga ca 100 m från det hotell vi bodde på förra gången. Kånkade upp väskorna, och installerade oss. Drog sedan ner till Cannery row, för att få lite fisk till livs. Varför skall alla amerikaner åka dit vi åker. Det var totalt full-knökat på stan. Jättesvårt att hitta en parkering. Till slut blev det en bemannad parkering för det facila priset av $10 – börjar likna Linköping och Stockholm.

Det finns bilar med lägre frigång än min Alfa...

 

Gick till ett beprövat ställe, som för tillfället heter Louie Linguini’s Seafood schack. Det var väntetid, men vi fick ett bord utomhus med en fin havsutsikt. Beställde in Blackened Pacific Snapper, som var fantastiskt god.

Som vanligt får man notan fortaren än man hinner rapa, så vi fortsatte till Starbucks för en espresso och nom-nom. Idag blev det carrot cupcakes.

Kostcirkeln kompletteras.

 

Nu hade klockan hunnit bli över åtta, och solnedgången var förestående. Ilade till bilen för att hämta tröja och jacka. Märkligt när man för så kort tid sedan försmäktat i hettan. Solen ramlade bakom horisonten innan vi hann få en havsvy, men det härliga ljuset vid Stilla havet går inte av för hackor.

Det mörknar snabbt på dessa breddgrader, innan vi for tillbaka promenerade vi en runda på Cannery Row och tittade på några gallerier.

Typiskt Monterey-träd.

På hemvägen passade vi på att köpa vatten på Del Monte shoppingcenter, som ligger på andra sidan gatan. Whole food hade precis stängt, så vi köpte vattnet i en annan affär. Lyckades till slut trassla oss ut från parkeringen.

Tidig molnfri morgon (solen hade inte gått upp), idag skulle vi beta av Yosemite National Park (en liten, liten del). Vi hade tänkt hänga på låset till frukosten vid 6, men kom på att det var lördag och då öppnade de inte förrän vid 7. Vi drog iväg på fastande mage. Färden gick över San Mateo bridge, en ca 11 km lång bro över den nedre tredjedelen av San Francisco Bay. Sparar mycket tid och km. Fortsatte sedan till Tracy och vidare till Modesto där vi efter lite möda hittade en Starbucks för att inmundiga ett styck hot panini och espresso, som satt som en smäck.

Vi hade knappat in Mariposa, som ligger strax söder om parken. Virrpannan ledde in oss på små fina vägar, som vi svårligen kunde följa på kartan. Det var vi och ett gäng cyklister som begagnade vägen för tillfället.

Efter att passerat Mariposa började trafikeländet. Det var ett jordskred för mer än fyra år sedan (när vi var där sist), och det var inte åtgärdat än. Kilometerlånga köer för att ta sig förbi de enkelfiliga provisoriska broarna. Under väntan kunde vi titta på Merced River som var full med råge. Har aldrig sett ett kraftigare flöde under de besök jag gjort i parken tidigare. Några forsåkare for förbi medan vi väntade.

Forsrännare och vackra fjärilar kunde ses medan vi väntade i bilkön.

 

Sedan lossnade det ett litet tag, därefter tvärstopp. Det var parkentrén som korkade till det. Eftersom vi hade giltigt pass, vinkades vi förbi ett antal bilar. Äntligen inne i parken. Då tilltar trafikkaoset än mer. Vad man kanske skulle ha tänkt på är att det är 4 juli (Independence Day) och ännu fler än en vanlig helg skall givetvis ut i naturen och trängas med oss. Det var ultraknökat överallt, och då menar jag ÖVERALLT. Försökte stanna på vägkanten för att hinna plåta de mäktiga vattenfallen. Krypköa genom större delen av Yosemite Valley. Vid Visitors Center svängde vi in och försökte hitta en plats att ställa bilen, så vi skulle kunna gå och titta på Lower Yosemite Fall med en total fallhöjd på 739 m i tre steg (endast det nedre 98 m, är synligt, det övre syns bara på håll). Efter ett evigt snurrande ställde vi helt sonika bilen på en plätt där vi inte såg någon skylt som direkt förbjöd detta. Sedan var det lite drygt en km att gå till fallet. När vi kom fram var det som att stå i duschen. Vattendimman som skapades av fallet drevs iväg av vinden. Jag var tvungen att packa ner kameran så att den inte blev blöt på vägen fram. Det var ett mäktigt dån och en vattenföring som hette duga.

Bridal Veil Fall från några olika vinklar.

 

Upper Yosemite Fall

Lower Yosemite Falls

Upper och Lower Yosemite Fall, där nästan hela fallet synligt.

 

Därefter käkade vi vår medhavda lunch/mellanmål/snacks/skräpmat och sportdryck. Chipsen var dock köpta på Wholefood. Åkte sedan vidare mot utgången. Passerade El Capitain, där ett antal klättrare höll på att bestiga bergväggen, som är ca 900 m hög. Folk från någon klättrar-organisation hade ett ”informationsjippo” där de berättade om klättringen. Ett teleskop var riktat på en liten röd prick, som visade sig vara en uppspänd ”säng”, där en klättrare höll på att fira upp utrustning samtidigt som han vilade sig. Beroende på var på berget man klättrar tar det 4 – 6 dygn att ta sig upp. Denna bergsida räknas som en av världens svåraste, eftersom berget är väldigt slätt och lutar utåt. Någon klättrare per år stryker med.

El Capitain

Bergen och Merced River

Half Dome

Anita med Yosemite Valley och Half Dome i bakgrunden.

 

Efter vi lämnat själva dalen tog vi en avstickare, som visade sig vara betydligt längre än beräknat, till Olmsted point. Häftiga berghällar. Det låg mycket snö kvar längs vägen.

Olmsteds point

 

Vände åter mot San Francisco. Stannade och tankade i Big Oak Flat, där utetemperaturen visade på 103° F, vilket motsvarar 39.4°C. Luften kändes faktiskt lite ljummen. Vi gjorde sedan ett matstopp i Modesto på OUTBACK. Det blev en Victorias Filét igen. Varför överge ett vinnande koncept? Anita drog till med en delikat kycklingfilé.

Tog en espresso på det lokala Starbucks innan vi for vidare.

I Tracy fanns en outlet som vi hann med ett snabbesök vid. När vi körde vidare ner mot San Francisco föll temperaturen 15 grader på en kvart. Väl tillbaka på hotellet var det riktigt kyligt.

Konstaterade när vi vaknade att vädret var strålande. Shame on you, Weather online! Var dock inte det minsta besviken på väderlekstjänstens misslyckande, snarare tvärt om.

På La Quinta har man inte samma slappa stil som Surf Motel. Här slutar de att servera frukost vid nio. Vi pallrade oss upp vid åtta-tiden. Efter frukost drog vi in till San Francisco, för en orgie i shopping. Kommer vi att kunna packa ner allt??? Mycket lutar åt att vi får köpa in en väska till (hård handbagage).

Programmerade in virrpannan till GPS på en adress som låg nära Market street, och nära shoppinggallerian Westfield. Hamnade på en bemannad P-plats mellan 6:e och 7:e gatan, där man kan stå 24 timmar för $10. Det är inte Linköpings- eller Stockholmspriser direkt. Dock var kvarteren runt 6:e inte de trevligaste. Jag valde att inte exponera kameran i dessa kvarter…

Hade inte lust att stå i en 50 meter cable car-kö. Fick bli en bild på kabelrännan istället.

 

Vi anlände till Westfield vid 10. Inte särskilt mycket folk. Vi hittade Sunglass hut, där vi inhandlade ett på Wayfare till Erik. Ramlade in på American Eagle Outfitters direkt. Den fördelaktiga dollarkursen i kombination med våldsrea kan bara sluta på ett sätt. Dagen till ära fick man 20 % avdrag på det man handlat för. Åt lite lunch, en stor Ceasar-sallad delad på två, på Westfield. Gick tillbaka till bilen med de inhandlade varorna.

Inte en ovanlig syn i SF. Att dra kortet blev en rutinsak.

 

Inte heller detta var en ovanlig syn. Resultat av kortdragningarna.

 

Vädret var fortfarande absolut strålande, säker över 25° inne i stan. Blev svettigt att ha en tung ryggsäck på ryggen en hel dag… Tog en promenad till Chinatown. Samma gamla krimsaffärer som förra gången.

Gott med fika i skuggan.

 

Några flaneringsbilder.

 

Tillbaka till bilen, och programmerade Stonetowns Galleria, som ligger utmed 1:an. Gjorde ytterligare shoppingfynd. Avslutande med eftermiddagsfika. Åkte tillbaka till hotellet och duschade. Drog sedan iväg till Pier 39 för att avnjuta kvällens middag. Vid piren brukade det ligga hundratals sjölejon på flytbryggorna, men de verkar ha dragit vidare någon annan stans, för det var bara sex stycken som låg och dåsade på bryggorna.

Pier 39

 

Sedan var det mat som gällde. Efter lite granskande av utbudet valdes Pier Market, där vi valde Cajun blackened Salmon – en väldigt mycket kryddad laxbit som sedan grillats. Den var mycket god. Tidigare under dagen hade vi bestämt att ikväll blir det ingen dessert (åt smarrig kaka till fikat), men en Tiramisu fick bli ett undantag.

Kvällens middag

 

Efter maten gick vi ut på piren för att ta några läckra solnedgångsbilder på Golden Gate-bron och Alcatraz.

MS Alcatraz låg ganska stilla.

 

När vi började gå tillbaka larmade min ansiktsigenkänningsfunktion. Det var en familj som tidigare har bott i Askeby, men flyttat till Linköping. Mannen i familjen berättade att han hade varit i vår källare och bränt svartkrut för många år sedan. Har bara hör svenska en gång tidigare på resan (Muir Wood).

Oakland Bridge

 

Tillbaka till hotellet, efter att tankat upp bilen. I morgon drar vi till Yosemite!!!

När vi vaknade vid åtta-snåret var himlen helt klarblå! Ska sluta kolla vädret på Weather online, de verkar ha samma träffsäkerhet som SMHI. Surf Motel har ett laid back stuk, där ingen går upp okristligt tidigt. Klockan 8:30 börjar frukost serveras i lobbyn. Det var nybakade scones, ägg i hel och röra-form, yoghurt och någon märklig sorts flingor plus juice och kaffe. Motelvärden, som var en allmänt genomtrevlig typ, bistod med våffelbakning för hugade gäster.

Checkade ut och tankade upp chevan på macken tvärs över gatan. Drog sedan söderut på highway 1. Anita började köra idag, det blev otroligt många foto-stopp. Kusten var fantastiskt vacker med höga slänter ner mot stranden, och en massa utslängda klippor utanför.

Några strandbilder

 

Nu börjar naturen övergå från att ha varit skogig med stor dominans av gran och ibland redwood, till mer gräsmarker med de typiska cypressliknande träden och en del tall.

Man får inte röra sig helt fritt i naturen, som hemma i Sverige.

Anita kollar om någon ser henne...

 

Stannade mellan Stewarts Point och Jenner, där vi drack morgonkaffet på Alexanders Oceanfront Dining. Satt ute på terrassen med trevlig utsikt.

Morgonfika

Stannade till vid ett ställe där det låg säkert 200 sälar på en sandbank.

Sälar på tork

Under färden utmed kusten har vi sett hur många kalkon-gamar (turkey vulture) som helst. I flykten ser de mäktiga ut med bortåt 180 cm vingspann, men i närbild (webben) ser man att de har kala rosa huvuden. De har en kul teckning på undersidan, som ser ut som två siluetter, en ljus och en mörk.

En gammal gam

Fortsatte sedan ner mot Bodega Bay där vi åt en lunchmacka (jag tog en BLT och Anita en Turkey Sandwich) på Boat House. Innan vi lämnade Bodega Bay hittade vi ett Espresso-fik, där vi efter mycken väntan på andra omständiga kunder fick vårt kaffe på maten. Sedan körde vi vidare, och missade en vägskylt, så vi hamnade i Petaluma vid 101:an. Insåg fadäsen, och bestämde oss för att åka till Muir Wood national Park (redwood). Då lotsade virrpannan till GPS oss tillbaka till 1:an.

Bilder från Muir Wood.

Vi kom till Muir Wood vid 16-tiden, och vi var inte ensamma om att tycka att en promenad mellan gigantiska redwood-träd skulle vara trevligt. större delen av alla turister i San Francisco-området verkar ha åkt dit. Det var svårt att hitta parkering. Väl inne i parken var det härligt att gå en promenad i skuggan av alla höga träd. Vi träffade på en uggla som satt och ugglade på ljusan dag. Det var en Barred Owl, som kan beskådas på bilden nedan.

Sen programmerade vi in den högkvalitativa GPS:en (Garmin) på 20 Airport Blv. Varpå virrpannan envisades att lotsa oss till 800 Airport Blv, som visade sig vara ett parkeringshus vid flygplatsen. Vi vände och såg till slut skylten till Dennys (där vi käkade förra gången vi var här), som ligger granne med hotellet La Quinta.

Checkade in och bytte om. Sedan for vi till The Fish Market i Palo Alto, för att inmundiga grillad stillahavs-svärdfisk. Jag var där för ca 15 år sedan och åt svärdfisk, som var fantastiskt god. Det visade sig att de fortfarande kunde grilla svärdfisk med bravur. Upplivade av den kulinariska upplevelsen beställde vi även in en creme caramel (vi delade) och espresso som avslutning på måltiden. OBS! Vi kommer fortfarande i våra kläder, som vi hade med oss!

Sedan var det raka vägen till La Quinta för en natts vila inför morgondagens affärsrunda.

Gick upp och käkade frukost i lobbyn. Det gamla vanliga med rostat bröd med Philadelphiaost och Smuckers fruktgele samt apelsinjuice. Vädret såg  inte så där lovande ut, men det var uppehållsväder. Checkade ut och drog till Safeway för att inhandla lite lunch-mat. Vi hade en ganska lång etapp ner till Gualala på runt 500 km, och inte så säkert att hitta ett  lunchställe. Gjorde ett besök på ”Twilight-Starbucks”, men de verkade inte ha kommit igång –det gick jättesnabbt att få kaffet.

Satte kurs söder ut på väg 101.Vi hann i stort sett bara lämna Crescent City innan det tjocknade till och blev dimma, som fällde ut mycket vatten. Fick köra kontinuerligt med torkarna långa stunder. Siktade på att stanna vid Bayshore Mall i Eureka, för att söka efter en T-shirt Karl hade beställt. Mallen låg bredvid 101:an, så det var inget problem. Fanns en massa butiker där, bland annat Borders bokhandel. Passade på att köpa ett par analoga GPS:er (kartor på papper). Hittade T-shirt-butiken men de hade inte de som vi letade efter. Det var påfallande lite folk och handlade. Frågan är om finanskrisen ligger bakom? Innan vi skulle dra iväg hittade vi en butik som sålde Converse, och vi utropade Eureka (som Archimedes), när vi hittade vita i den höga modellen till herr Dahlbom. Uppmuntrade av det lyckade inköpet förtärde vi en espresso med morotskaka respektive lemon bar på Borders.

När vi kom ut på parkeringen var det soligt! Åkte vidare söderut och Anita skötte gasandet. Vägen passerade flera redwood-skogar, där träden stod alldeles inpå vägkanten. Det blir ganska mörkt inne i en redwoodskog, men en härlig grönska.

Vi har sett skyltar utmed hela kusten som varnar för tsunami, det är skyltat när man passerar in och ut i ett riskområde.

När vi kommit drygt halvvägs tog vi av på Highway 1, som var av en helt annan klass än 101:an.

Otroligt krokig och backig, hastigheten var ibland begränsad till 10 mph. GPS:en stegade ner otroooligt sakta, och ibland tappade virrpannan helt koncepten och började med ”recaculating”.

Efter mycken möda kom vi fram till havet och den vackra kusten. Vi stannade omgående och förtärde vår medhavda baklucke-lunch.

Sedan fortsatte vägen längs kusten, vilket medförde ett otal fotostopp.

Gjorde an avstickare ut till Point Arena Lighthouse. Häftiga klippor med en massa sälar eller något liknande marint däggdjur.

Nu hade vi bara runt 10 miles kvar till vårt Surf Motel i Gualala. Det är ett litet motell med ett tiotal rum, och ligger ett stenkast från oceanen. Vi kom fram vid 17-tiden. Tog en liten promenad utmed havet och satt och dåsade en stund och lyssnad på vågskvalpet.

Blev snabbt hungriga och tog en promenad till en närliggande restaurang, Bones Roadhouse. De hade typisk Texas-rökeri. Jag åt en brisket (tjocka skivor kött som varmrökts i 12 timmar). Anita vågade sig på en kyckling sandwich.

Eftersom det var klarblå himmel tänkte vi passa på att fota solnedgången. På grund av Gualalas geografiska läge var vi tvungna att åka tillbaka till Point Arena Lighthouse. Kom dit lagom för att hinna ta lite bilder.

Det blåste väldigt kallt (var bara runt 12 grader C). Åkte sedan tillbaka till motellet.

Eftersom dagens etapp inte var så lång sov vi till 7:30. När vi tittade ut var det uppehållsväder men mulet (inte jämn-mulet). Åkte och köpte frukost (fanns inte på hotellet) och tog morgonkaffet.

Körde söderut på väg 101 till ett ställe som heter Bandon. Där fanns en scenic route, som vi åkte ett stycke på. Yoghurt, müsli, mackor och juice funkar bra som frukost när man är på resande fot. Åkte vidare och tittade på den vackra utsikten. Vädret var skapligt med lite små luckor i molntäcket.

Bakluckefrukost i Bandon.

Lite vyer från Bandon.

 

Hade vädret varit klart och utan dimma hade resan tagit otroligt mycket längre tid, eftersom det finns så många vackra ställen att titta på längs kusten. Amerikanarna är bra på att anlägga utsiktsplatser utmed vägarna. Passerade ett berg som heter Humbug Mountain, det skulle vara 1756 fot högt (526 m) men det kunde vara båg eftersom dimman dolde toppen.

Humbug Mountain i dimma.

 

Vi stannade och fikade vid Gold Beach. Det låg ett fartyg som någon hade glömt att ösa ur vattnet.

Fikade i Gold Beach, inte Murmansk.

 

Några stopp längs vägen.

 

Stannade till i Brookings och köpte lite Converse för ovanlighetens skull. Stannade sedan strax innan gränsen till Kalifornien och åt den medhavda lunchen. Sedan var det inte långt kvar till Crescent City, där vi skulle bo. Var där lagom till 15-tiden då man får checka in.

Kånkade upp väskorna till andra våningen och ställde in dem på rummet. For sedan iväg för att titta på de resliga träden i den närliggande redwood-skogen. Magnifika bjässar. Växtligheten är minst sagt ymnig.

Så här liten var Anita innan kvällens middag.

 

Mossan växer vilt.

 

Åkte sedan tillbaka till Crescent City och körde ut till Battery Point, där det finns en fyr. Strosade runt lite och gick ut på den km-långa vågbrytaren.

Anita vid batteripunkten.

 

Utsikt från fyren.

 

Vädret kunde skifta mycket på en kort stund.

 

Vi började bli lite hungriga efter den långa promenaden på vågbrytaren. Letade upp en restaurang, med namnet Northwoods Restaurant, som enligt infödingarna hade bra fiskrätter. Det blev salladsbuffé plus en räk-cocktail till förrätt. Anita valde en parmesanpanerad snapper med vitlökspasta, och jag tyckte grillad spear-fish med melonsalsa och vitlökspasta lät spännande. Båda rätterna var mycket goda. Kunde sedan inte motstå att dela på en Key Lime Pie som dessert.

For sedan till Starbucks och drack kaffe. Det var mycket struligt och omständigt innan vi fick vårt kaffe. Började prata med ett par där, som berättade att det här Starbucks-fiket låg i en "twilight zone". Här stannar tiden fullständigt och att personalen arbetar som i slow motion, alltså en motsvarighet till apoteket i Tannefors. Satt och språkade med dem en lång stund.

Seaside visade inte sin bästa sida. Småregn när vi tittade ut. Drog iväg för att inhandla frukost och morgonkaffe på Safeway. Sedan åkte vi till en outlet i Seaside och inhandlade lite beställningsvaror. Gick in på van Heusen och hittade bland annat ett par svarta chinos för en spottstyver ($20 efter 70 % rabatt). Regn. Åkte söder ut på Hwy 101. Stannade vid några utsiktsplatser, men det blir inte samma sak när det regnar och är mulet.

Canon beach i duggregn.

Molnen har inte orkat upp så högt.

Ibland tror man inte sina ögon, vi har sett en Corvette med släpkärra! Såg ut som semester med lite extra bagage. Tyvärr blev det inget bildbevis…

Regn, regn, lite mindre regn, duggregn, nästan inget regns alls. Vi stannade till i Tillamook, där det fanns en Fred Meyer, som är en jättestor stormarknad á la ICA Maxi men betydligt större. De hade ett Starbucks-fik, där vi avnjöt en kaffe. Hittade ett par billiga Converse som fanns med på beställningslistan.

Vi stannade till i Lincoln City, där det fanns en ganska stor outlet. Mer kassar släpades till bilen. Vi har redan köpt en extra duffel bag att checka in på flyget. Undrar om det kommer att räcka…

Cooks Chasm.

Regn och ännu mer regn. Började bli lite svultna, så vi tog en macka på Subways i Newport. Regn och ännu mer regn. Nu hade vi kommit lite mer än halvvägs på dagens etapp (runt 400 km), så här tog Anita över ratten. Bra att kunna dela på körandet. På kartan ser det inte ut att vara så långt, men ack vad man kan bedra sig.

Regnet bara tilltar. Muntrar upp oss med en fika i Florens, dock ej i Italien, men i stort sett lika gott kaffe. Ihärdigt regn. Närmar oss Coos Bay, som ligger ihop med två andra orter, North Bend och Charleston. Checkade in på Motel 6 idag igen. Funkar bra till ett bra pris, och rummen är rena och snygga. Kollade mailen, klädde om och drog iväg för att hitta något gott att äta. Vi hade tänkt oss fisk på tallriken, så när vi siktade skylten till Shark Bites Café, nitade vi bilen och stegade in. Det visade sig att fiskmenyn var väl inte så mycket att hänga i granen, så det blev mat gjord på några olika  jordbundna animalier. Vi blev mätta i alla fall.

Om highway one längs Oregon-kusten kan man trots uselt väder konstatera att den är väl i paritet med den Kaliforniska diton. Helt fantastisk kuststräcka med milslånga sandstränder, häftig klippkust, en mix av båda. Mycket grönska och träden bildar gröna tunnlar på många ställen. Vegetationen är otroligt ymnig, det växer precis överallt. Runt North Bend finns det ett stort område mellan vägen och havet med enorma sanddyner. Nog om detta.

En mysig fyr, som vi åkte förbi.

 

Vaknade tidigt och kollade vädret, strålande. Käkade frukost, checkade ut och åkte förbi Safeway för en kopp java. Dagens etappmål var Seaside strax söder om Oregongränsen. Tänkte passa på att ta en bild på humleodlingarna runt Yakima, men det fanns inga på den sidan om staden. Istället var det en massa frukt- och bärodlingar.

Det såldes vanligtvis frukt och bär utmed vägen (men inte en söndagmorgon)

 

Sedan åkte vi väg 12 västerut, som följde en flod i ett bergigt landskap. På ett ställe stod runt 10 bighorn sheep (en slags bergsfår med ganska stora och grova horn) på vägkanten. Tur att de stod kvar. Det var en vacker väg med en del utsiktsplatser. Bland annat Mount Rainer, som är Washingtons högsta berg på 4 320 m.

Mt Rainer, ett vattenfall, lava som stelnat på ett märkligt sätt och en liiiten squirrel.

 

Innan vi kom ut på I-5 åkte vi upp till en utsiktspunkt för att se Mount St Helen, en vulkan som hade ett explosionsartat utbrott 1980. Det strök med 57 personer och en kubik-mile (drygt 4 kubikkilometer) av berget försvann.

Mt St. Helen (till vänster, till höger - Anita)

 

Vi körde söderut på I-5 tills vi tog av mot havet innan Longview på väg 4. Här var naturen mer lik Sverige med granskog blandat med en del lövskog. Knallgul ginst blommade i massor.

Ginst växte som ogräs

 

När vi kom utåt kusten började det bli molnigt. Vägen gick längs en havsvik. Vi kom ut till kusten och svängde av söderut på väg 101. Viken vi hade åkt utmed korsades av en lång bro. Sedan var det bara ca 20 miles till Seaside, där vi skulle på Motell 6. Vi var där vid 14-tiden, och incheckning är från klockan 15, så vi passade på att köra ner till Canon beach. Där finns det ganska häftiga klippformationer vid stranden. Tyvärr var det mulet, så det blev inte speciellt spektakulära bilder. Sandstranden var enormt stor och utnyttjades även som rastgård för hundar. Vi såg flera med stora hundar som lät dem skita i sanden – äckligt. Canon beach var ett riktigt knökat strandställe för surfare och semesterfirare. Trångt och dåligt med parkeringsplatser.

Canon beach

 

Åkte tillbaka till motellet och checkade in. Drog sedan iväg för att äta middag. Nu när vi är vid kusten äter man lämpligen det som havet ger, så vi stegade in på Dooger’s Seafood – Seaside. Där förtärde vi en cajun halibut (hälleflundra) med bakad potatis, som var mycket delikat. Till förrätt fick vi sallad med räkor. Dagen till ära smällde vi i oss en dessert, en Key lime pie, som inte gick av för hackor. Efteråt tog vi kaffe på italienskt café.

Stranden vis Seaside och Dooger's

 

På vägen tillbaka till hotellet passerade vi en factory outlet, där vi hann titta in i en innan de stängde vid 19. Var sedan en stund på hotellet, innan vi for tillbaka till Canon beach och Ecola State Park, för att fotografera klipporna utanför beachen.

Klipporna vid Canon beach taget från Ecola State Park i skymningen.

 

Nu har jag efter goda råd från Lejsa fixat ett Youtube-konto, där jag tankat upp en time lapse-video (kameran tar en bild var annan sekund) när vi kör i Monument Valley. Spänn på säkerhetsbältet och klicka på:

Monument Valley rally

Detta är ett smakprov, tog en kvart att ladda upp, och det är endast 28 MB. Har för tillfället 6 GB, så det blir att redigera...

Eftersom vi hade en lång etapp framför oss gick vi upp, så vi kunde hänga på låset till frukosten vid sju. När vi kom ner var det knökat av ett baseball-lag i övre senioråldern, som hette Huffs & Buffs. Dessa herrar hade vi hört kvällen innan när vi kom (de störde som tur var inte på natten). Fick till slut tag på var sin bagle med marmelad och lite juice. Checkade ut och åkte till Safeway för att handla lite mellanmål för dagens resa. Köpte även en fika!!

Vädret var strålande när vi åkte, men kyligt (42° F ≈ 5° C). Efter ett tag började det mulna lite och vi hade lite duggregn ett tag. Efter ett tag bar det neråt under en lång tid, tydligen låg Missoula på ganska hög höjd, (tyvärr har inte GPS:en någon höjdinformation att visa). Vi åkte på I-90 mot Spokane. Vägen gick bitvis utmed en flod som rann mot oss, trots att vi hade, eller i alla fall upplevde att vi hade, nerförsbacke.

Dåligt med bilder? Beror på att jag körde i början och Anita är inte lika benägen att öppna sidorutan i full fart och knäppa.

Stannade vid Idaho-gränsen och åt lite mellanmål.

Stannade i Post Falls vid en, vad vi kunde se från vägen, stor outlet, men det visade sig att det bara fanns ett par butiker öppna. Alla andra butiker var helt tomma! Det var inte den rådande ekonomiska krisen som var orsaken, för det började för 10 år sedan med att halva outlet:en stängde ner. Vi köpte lite strumpor och underkläder.

När vi rullat nerför alla backar hamnade vi på en stor slätt. I början var det mest betesmarker, men senare blev det uppodlad åkermark. Otroligt stora arealer.

 

Vår virrpanna till GPS rådde oss till att svänga av från I-90 ett stycke efter Spokane in på väg 395 south. Sedan tog vi av på väg 24 west som ledde oss till Yakima, där vi skulle övernatta. Sträckan var ca 630 km, och vi var framme strax efter 14 (lokal tid), vilket gav oss en timma extra när vi passeradae Washington-gränsen.

Efter ett tag började naturen se ut som i Kalifornien med böljande kullar med gul-brunt torkat gräs. Vi passerade senare Columbia-floden (utgör senare gränsen mellan Washington och Oregon).

Columbiafloden

Bron över Columbia-floden. Notera Eriks Ixus 70 i nedre högra hörnet. Med den har vi lime-lapse-filmat (ca 1 bild var annan sekund) nästan hela resan (plus många rastplatser och parkeringar vid sevärdheter, för att vi vanligtvis glömmer att stänga av den).

Strax innan Yakima bredde vidsträckta (utmed många km) humle-odlingar ut sig. Det visades sig att Yakima-området står för 75 % av världens humleproduktion.

Tankade upp bilen och passade på att ta en fika innan vi kunde checka in på hotellet vid 15-tiden.

Hotellet låg i princip mitt i ett shoppingområde, så vi åkte till Sears och handlade lite kläder. Sedan bar det av till Applebees för en Cowboy-hamburgare. Det visade sig att det inte bara finns Barnes &Nobles-bokhandlar i USA, utan även Borders som också har ett café. Espresso fanns inte med på listan, men efter mycket diskuterande förstod tjejen som tog beställningarna vad vi ville ha. Det blev den absolut billigaste dubbla espresson ($1,10 mot normalt $1,95) och riktigt god.

Tittade sedan in i en skoaffär, och köpte ett par beställda Converse för en tredjedel av vad de kostar hemma.

Gick upp skapligt tidigt och checkade ut från hotellet. Givetvis ett besök i den lokala bokhandel/café för dagens första kopp. Fortsatte sedan in i Yellowstone för att avverka Lower loop. Vi körde förbi alla rykande geyser-områden tills vi kom fram till Yellowstone Lake. Där käkade vi vår frukost vid stranden. Sjön var stilla och i fjärran tornade regnmoln (åska) upp sig.

Yellowstone lake

Vi körde sedan norrut utmed Yellowstone river till vi kom fram till Mud Volcano. Där luktade det som en blandning mellan popcorn och svavel, dock inte särskilt aptitretande. Det fanns varma lerinpackningar i alla de former, från blaskig kokande lersoppa till tjock ploppande gegga.

Heta lerinpackningar

En spektakulär ”attraktion” var The Dragon’s Mouth Spring, som var ett stort hål i berget där det frustade och ångade, samtidigt som ett dovt, förskräckligt hotfullt mullrande hördes.

The Dragon’s Mouth Spring

Överallt i området var det klövspår, och det var de icke läskunniga bisonoxarna, som varit igång igen. De verkar inte bry sig alls om turister, skyltar och höga temperaturer. Lite läskigt att gå på 5 meters avstånd från djuren.

Olydig bison

Tog sedan vägen norrut förbi Mammoth Hot Springs. Gjorde ett stopp för att fotografera de mest färggranna formationerna i fint väder. Stor skillnad från gårdagen då himlen var molnig och endast några få gluggar i molntäcket.

Mammoth Hot Sprins i solsken

Då har vi lämnat området med den tunna skorpan över en av jordens största supervulkaner (kalderan är ca 55 x 72 km i diameter). Trots det skulle vi vilja se ännu mer av parken.

En skylt man gärna återser.

När vi passerat ut ur parken i en liten ort som heter Gardiner, passade vi på att ta förmiddagsfika på ett trevligt ställe.

Anita, som alltid, på gott humör.

Sedan bar det norrut mot Livingston, där vi svängde ut på I-90 västerut med målet ställt på Missoula i västra Montana. Fin väg i ett mycket vackert landskap. Påminde om både Norge och Alperna, med bergsryggar och gröna lummiga dalar. Yellowstone river, som var smaskigt chokladbrun till färgen, var duktigt översvämmad på många ställen.

Passerade en MC-olycka med tragisk utgång. Tyvärr har man här en övertro på att en keps eller en scarfs kan skydda hjärnkontoret. Vi har sett MC-åkare i väst och långärmade värmande tatueringar köra i 90 – 100 km/h när temperatur ligger under 10° C!

Kom fram till Missoula vid 18-tiden. Strålande väder, och vårt rum hade balkong, så Anita provade om det gick att sola på den. Det gick väldigt bra. Vaskade av oss resdammet och drog iväg än en gång till Best Buy. Hårddisken i datorn har bara 16 MB kvar, så det får bli en extra 1 TB USB-disk. Passade på att köpa ett förhoppningsvis fungerande headset för att kunna använda Skype att ringa med. Sedan har vi efter lång tid upptäckt att bilens stereo har en extern ingång för Ipod och liknande. En kabel som fixar det inhandlades också.

Sedan var det dags att spana efter ett bra matställe att fira midsommarafton på. Jag hade redan igår siktat in mig på en riktig stek, men det misslyckades. Förhoppningarna ökade dramatiskt när restaurangen Outback siktades. Vi stegade in och blev väl omhändertagna. Som förrätt beställde vi ”onion flower”, som visade sig vara en gigantisk gul lök som skurits upp och friterats. Den tog upp en hel vanlig mattallrik. Mycket god, men vi orkade inte äta upp allt.

Friterad jättelök

Anita beställde mahi mahi (en fisk som heter guldmakrill på svenska).

Före                           Efter

Jag åt en Victoria filé (6 oz), som var delikat.

Efteråt lyckades vi få in glass med färska jordgubbar (lite midsommarfeeling i alla fall).

Som avslutning åkte vi till en bokhandel för att ta en fika. Tankade upp inför morgondagens maratonetapp (drygt 600 km). Det låter mycket men är man två att bytas om att köra går det fin fint. Vi har hittills avverkat 4570 km, utan att uppleva det som jobbigt!

Glad Midsommar!!!

Gick upp vid sju och plockade ihop det vi skulle ha med oss på dagens runda i Yellowstone. Stannede till vid bokhandeln och tog en fika i morgonsolen, eftersom vädret var fint. Åkte ett stycke in i parken på den gemensamma vägsträckan mellan upper och lower loop. Vi hade tittat ut en rastplats för vår frukoststund. När vi kom dit lufsade en stor bisonoxe runt på rastplatsen. Anita tyckte inte det var bra att stanna där, så vi fortsatte ett stycke. När vi nästan hade ätit klart upptäckte jag att den där buffeln hade lufsat vidare och hade passerat oss på ganska nära håll.

Bortåt 900 kg biff med ben. Maxhastighet 48 km/h.

Efter frukost åkte vi mot några häftiga vattenfall. Först var det upper (fallhöjd 33 m) och lower fall (fallhöjd 93 m) i Yellostone river. Eftersom det har varit en rekordvinter och en blöt vår var det enormt mycket vatten.

Sedan vände vi norrut för att åka upper loop. Den övre slingan följer Yellowstone river i en liten ”Grand Canyon”. Vägen gick på väldigt hög höjd, och det var massor med snö kvar.

Så här glad blir Anita av att se snö.

Stannade vid Tower falls. Där köpte vi glass (en liiiiten kula [obs underdrift]). Medan vi var där kom det några sekunder störtregn. Stannade och tittade på floden. Bredvid floden fanns det varma källor som det ångade ur.

 

Efter ett stycke var det stopp i trafiken. Det visade sig vara två svartbjörnar, som var vid vägen. Den ena svartbjörnen var mer brun i färgen.

Den övre slingan vänder vid Mammuth Hot Springs, som är stora terassformade heta källor. Salterna i vattnet har skapat en massa färger och former.

På väg tillbaka passerade vi ytterligare ett vattenfall i Gardner River.

Yellowstone är nog jordens absolut största plockepinn. Nästan överallt ligger det massor med grenlösa trädstammar huller om buller. Vi funderar på om det har varit en massa skogsbränder under åren, och träden multnar sakta i detta klimat. Hela området kokar och puttrar med varma källor. När man åker på höjderna ser man kala områden där det pågår termisk aktivitet. Ingen växtlighet alls och så luktar det svavel.

Cirka en mil innan West Yellowstone var det totalstopp i trafiken. Vi stod stilla bortåt en kvart. Det visade sig att en stor flock bisonoxar troligen hade förflyttat sig på vägen eftersom den går utmed floden.

När vi kommit tillbaka bar det av ut på middagsjakt. Fångsten blev en delikat Ceasar-sallad.

Hade sovmorgon till sju, kollade vädret – klarbå himmel idag också! Motellets ”frukost” bestod bara av kaffe och te, så vi hade köpt yoghurt plus lite till att ha med i bilen. Kom iväg vid 8, och stannade vid Albertsons mataffär och köpte espresso att ta med. Åkte vägen förbi Teton Village in i parken. Efter att några vimsiga kvinnor i en Tennesse-registrerad bil strulat bortåt 10 minuter i entrén till parken (ändrade sig tre gånger avseende kortbetalningen av avgiften), kunde vi visa upp vårt årskort till alla nationalparker i USA.

Stannade vid en rastplats och åt vår frukost.

Anita smälter frukosten

 

Åkte sedan vidare ut på en liten väg ut i ingenstans. Skulle gärna vilja se en björn, men lyckan stod oss inte bi. Det blev bara ett gäng hjortar och två elks (eller vad det heter i pluralis).

En elk. Den andra har traskat ur bild.

Norra delen av Grand Teton, vackra vyer-sensorn blir nästan överstyrd här.

 

Fortsatte sedan norrut till Yellowstone. När vi kom in i parken var det massor av snö kvar i skogen och utefter vägarna var snövallarna meterhöga. Detta får man väl se som kognitiv beteendeterapi för oss snöhatare.Snöpinnarna var typiskt amerikanska – gigantiska (minst fyra meter höga och en halv decimeter grova).

Snösmältningen var i full gång, så floderna var överfulla.

Lewis Fall

 

Tog av på den södra rundslingan i parken och kom efter ett tag till Old Faithful, en geyser som har eruptioner med ganska jämna mellanrum (40 – 120 min). När vi kom dit var det ca en timma kvar till nästa skådespel. Promenerade runt i området, och satte oss sedan att vänta på att det hela skulle komma igång. När det väl startade var det ett mäktigt skådespel med en vattenkaskad på uppskattningsvis 10 m höjd.

Old Faithful. Fick vänta nästa 60 minuter på denna syn (kändes lite som perrongminutrar)

 

Sedan fortsatte vi till ett par andra ställen i närheten med heta källor och geysrar. Vid Bisquit Basin låg det en hel del bisonoxar och drönade. Man kunde se spår och lämningar av processat gräs kring dessa heta källor. Märkligt att vi inte hittade en kokt bisonoxe där… Det fanns även några mindre geysrar som hade ett antal utbrott under tiden vi var där.

Här stormkokar det.

 

Vattnet från de heta källorna rann ner i floden, och Anita var tvungen att känna på hur varmt det var. Det var i varmaste laget för Anita, som vanligtvis kan duscha i kokhett vatten.

Temperaturmätning pågår.

 

Såg en fiskgjuse som hade fångat en forell.

Fiskgjuse med färsk fiskfångst. Använder den wobbler?

 

Åkte vidare till Midway Geyser Basin, där bland annat Grand Prismatic Spring finns (en het källa med mycket olika färger på kanterna). Färgerna orsakas av någon form av mikroorganismer (thermo-någonting) som har valt att trivas i kokhett vatten.

Öga eller...

 

På väg mot hotellet passerade vi en rastplats, där ett gäng bisonoxar också tyckte det var trevligt. Fick några närbilder på ett av gosedjuren.

Berättigad varningsskylt med tanke på vad som kan dyka upp

 

Klockan hade hunnit bli fem när vi drog vidare till hotellet i West Yellowstone (ligger precis på gränsen till Montana). Checkade in och drog iväg för att hitta något ätbart. Det blev The Gusher, där jag åt en hamburgare och Anita valde spagetti.

Handlade lite mat inför morgondagen, drack en espresso i den lokala bokhandeln (inte Barnes & Noble). Köpte en bok plus lite annat.

Idag hade vi en lite slappare dag, inga inplanerade besöksobjekt. Vi skulle bara transportera oss från Salt Lake City till Jackson i Wyoming (ca 430 km). Åt frukost på hotellet, packade ihop våra saker och gick till Sheraton, som låg ett stenkast från vårt hotell. Varför då? Jo, där fanns ett Starbucks-café i lobbyn. Drog sedan iväg norrut, först på I-15, sedan på väg 89. Passerade Logan och vidare till Bear Lake.

Min bild av Utah har varit att staten domineras av den stora saltöknen där man slår hastighetsrekord med bilar, men den bilden stämmer inte alls. Möjligen kan de västra delarna vara mer ökenlika. De delar vi passerade var definitivt annorlunda med fina berg och lummig grönska.

Vägen gick utmed floder, som var i det närmaste överfulla. Berodde enligt en inföding på att det snöat och regnat mer än annars. Såg flera flottar tog sig nerför de strida forsarna.

Ju längre åt nordost vi kom desto mer snö låg på bergssidorna och lövträden var inte helt utslagna på sina ställen.

Passerade sedan flera europeiska städer på vägen norrut, bland annat Paris, Geneva och Montpelier. I Montpelier stannade vi på ett litet café och drack en espresso på ett mycket originellt ställe. Passade även på att äta lite lunch innan vi lämnade stället.

Vid Bear Lake såg vi en kolibri, som stod stilla i luften.

Kolibri vid Bear Lake

När vi efter att passerat Idaho (bara några mil) kom vi in i Wyoming, där naturen ändrade karaktär till mer ”norrländsk” natur med snöklädda berg.

Kom fram till Jackson vid halv fyra. Checkade in och drog sedan iväg till Teton National Park, som låg strax utanför Jackson.

Ganska snart såg vi den första lilla flocken bisonoxar utmed vägen. Lite senare såg vi hundratals gå och beta några meter från vägen. Verkligen biffiga djur.

Såg även flockar med hjortar långt från vägen. En ensam hjort var i alla fall nära vägen.

Tyvärr såg vi inga björnar idag. Åkte tillbaka till motellet och klädde om för att sedan åka och käka middag. I kväll blev det italienskt med pizza.

Marigt att hålla reda på...

Vaknade tidigt och hängde på låset när de började servera frukost på ”lyxhotellet” i Cedar City. Vädret var fullkomligt strålande, men ganska kallt (under 10° C), så vi beslutade oss för att besöka Bryce Canyon på vägen upp till Salt Lake City. Innan det bar norrut stannade vi vid Starbucks (vad annars). Som tur är Anita en hejare på att köra, så jag kan ägna mig åt fotograferingen.

Efter ca 2 timmar var vi framme. Himlen var mörkt klarblå (på grund av den höga höjden) och klipporna mörkt tegelröda. En helhäftig färgkombination.

Bryce Canyon

Vi gick Navajo-slingan ner i kanyonen, men den var avstängd på grund av reparationer, så vi gjorde en kursändring och gick till Queens garden, som bland annat innehåller en klippformation som ser ut som drottning Victoria.

Drottning Victoria á la Lot:s hustru

 

Besökte tre av utsiktspunkterna Sunrise, Sunset och Bryce point, runt själva huvud-amfiteatern. Parken sträcker sig ca 20 miles söderut, med en mängd olika utsiktspunkter. Vi passade på att avverka dem också.

Vid Bryce point träffade vi på reptilen Bo A. Orm.

När vi var klara hade klockan redan passerat 14. Hög tid att bege sig mot Salt Lake City. Enligt GPS:en skulle vi vara framme vid 19 på kvällen (drygt 300 km). Anita och jag turades om att köra. Stannade i en liten ort som heter Panguitch, och käkade en macka på Subway.  Följde sedan väg 89 norrut, som är en otroligt vacker vägsträcka med berg, floder och odlade dalar.

Efter lite strul med att knappa in adressen till hotellet som egentiligen var två (154 west, 600 south) kom vi fram till vårt hotell i Downtown. Efter att fräschat upp sig lite bar det iväg till en restaurang för middag. Det blev fisk på Market Street.

Middag på Market Street.

Efter maten tog vi en promenad för att beskåda Tempel Square. I denna stad är det risk för att drabbas av mormon-svängningar.

Tempel Square, Salt Lake City

När vi vaknade var himmelen klarbål, och det var ganska varmt. Efter att ha ätit frukost och checkat ut från hotellet åke vi till Safeway för att inhandla lite att äta till lunch plus en stor påse is till kylväskan. Morgonkaffe på Starbucks. Åkte sedan väg 89 söderut, passerade ”Page-Halabja” utan något intermezzo.

"Page-Halabja"

Tog sedan av mot norr på 89A. Stannade när vi passerade Coloradofloden, och gick ut på gångbron. Där såg vi två Kaliforniska condorer.

En Kalifornisk condor och en infotavla

Fortsatte sedan utmed Vermilion Cliffs upp mot Kanab, där vi senare tog av på väg 9 mot Zion National Park. Passade på att käka lunch (bland annat en smarrig fruktsallad) utefter vägen.

Vermilion Cliffs

Denna söndag var det fars dag i USA., och det märktes när vi kom till Zion visitor center. Helt knökat och omöjligt att hitta en plätt att parkera på. Till slut var det några som skulle åka, så vi korpade den platsen. Från Visitor center fick vi åka en skyttel-buss in i dalen. Gick en runda på ca 1,5 km innan vi tog skytteln tillbaka.

Zion National Park

Fortsatte sedan mot Cedar City, gjorde ett snabbstopp i Springdale för en fika.

Anita fikar espresso med choklad turtles

Adressen till Knights Inn, som hotellet heter knappades in på GPS:en. Under färden började en misstanke att gro att inte allt stod rätt till. Den plats som GPS:en tyckte hotellet befann sig på låg i ca 12 miles från Cedar City (dock var det Main Street här också). Frågade på fel ställe och fick vägbeskrivning hur vi skulle hitta dit (verkar inte som det var första gången). Slängde ner GPS:en i handsfacket och litade på den gamla beprövade kartan, då gick det mycket bättre. När vi kom fram fick jag en konstig deja-vu-känsla. Det visade sig att det var samma sunk-hotell jag bodde på för ca sex år sedan, och till och med tror jag det var samma rum jag hade!

Plockade in bagaget och tog sedan en tur på stan (eller vad man kallar en Kisa-liknande ort som ligger långsträckt uslängd i ingenstans). Hittade ett prima Starbucks-kafé som besöktes efter vi käkat middag på Applebees.