anitaoanders

Efter att vi hade checkat ut åkte vi till Whole Foods och köpte frukost. När vi smällt i oss den åkte vi till vår favoritlokus – Starbucks för morgonkaffe.

Väntar nu på att åka till flygplatsen efter en särdeles trevlig rundresa.

Lite statistik: Vi har

kört runt 7280 km, tankat 170 Gallon (ca 640 l)

Besökt fyra stater

Inmundigat 103 espresso och 1 cappuccino

Ytterligare en underbart skön nattsömn utan klumpfötter och skränande TV-apparater. Vaknade vid 8, packade ihop och åkte mot Bodega Bay, där vi handlade lite frukost, som vi åt under beundrande av Bodega Bay vid ebb (inte särskilt exalterande om man inte är en vadarfågel...).

 Vad passar bäst efter en frukost (eller före)?

Sedan satte vi kurs mot Livermore Premium Outlet för lite shopping, trots stor risk för (bagage)övervikt föreligger. Det var en outlet som höll på att byggas, och vår GPS var inte uppdaterad sedan 2011 så adressen existerade inte, men vi såg den från vägen.

Tillbaka mot Palo Alto och checka in på motellet (missade med en dag att boka om till något trevligare, så det fick duga.

Efter att vi plockat in vårt bagage på rummet, åkte vi in till San Francisco och Pier 39. Det tog mer än dubbelt så lång tid att ta sig till vår destination pga en massa köer, som delvis berodde på att San Francisco Gigants spelade på sin hemmaarena AT&T Park, som vi var tvungna att passera.

Käkade en suveränt god fisk på Pier Market. 

Sedan gick vi en runda in till centrum (Battery St - Market st och Powell st.), en runda på dryga 6 km.

 

Nytt och lite äldre.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Powell st uppåt

 

Powell st neråt - nästan lika krävande som Angels Landing.

 

I fjärran kan man ana Golden Gate-bron.

Åkte tillbaka till Palo Alto och vägde bagage, plockad om och vägde igen...

Med de tre senaste hotellnätterna i minne, var detta hotell himmelskt. Tyst (dock kunde bruset från havet varit lite starkare...) och väldigt skön säng, så jag sov som en gris till klockan 8:30. Åt frukost och for sedan till Petaluma Premium Outlet för lite shopping.

 Californian Poppy - Kaliforniens stats-blomma.

Lite trångt ibland på Hwy-1. 

 

 

 

Utanför Jenner låg det ett hundratal sälar på en sandbank. 

 

På väg tillbaka till Timber Cove stannade vi och åt en middag på en fiskrestaurang i Bodega Bay.

Sedan stannade vi till och gick ner på stranden. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det jag skrev igår visade sig inte vara sant. Vi hade papperstunt tak i vår stuga. Vid 23-tiden klampade ett par upp för trappan med mycket tunga steg. Sedan var det som att leva inuti en trumma. De klampade på och verkade sätta hälarna i golvet med full kraft, och de höll på att ränna fram och tillbaka till 01:45! Jag var en man på gränsen att få ett s.k. Bauhaus-utbrott, men jag lyckades hålla igen. Jag skulle ju upp och plåta soluppgången vid Mono Lake vid 5...

Lite dåligt utsövd kände man sig när telefonen manade till uppvaknande. Anita hade inte propsat på att få följa med, hon föredrog sängvärmen, lustigt nog. Ut i kylan, det var bara +2. Kom ner till sjön en halvtimma innan solen skulle gå upp.

Soluppgångar är märkliga, först händer ingenting, sedan ingenting. Kollar klockan, några minuter sen (har jag strulat till det med alla tidszoner igen?), sedan PANG, så dånar den upp med en hiskelig fart. Det är knappt man hinner med.

 Innan någonting hände. 

 

Mono Lake och dess två öar.

 

 

 

 

 

Frukost, packa färdigt och utcheckning. Sedan bar det av på en av de längre dagsetapperna. Målet var Timber Cove Inn, som ligger strax norr om Jenner vid kustvägen High way 1. 

Åkte en vacker väg via Sacramento (utan en enda fotopaus – Anita körde, så jag tog några bilder i farten). Det blev en snabblunch på In-and Out-Burger i Placerville.

Cotton wood-trad.

Var vid hotellet vid 16:30. Blev uppgraderade till gräddnivå, så vi fick ett större rum på övervåningen med king-size-säng och utsikt över oceanen.

Vår rum med en magnifik utsikt. 

 

Bokade bord för middagen, och avnjöt den senare.

Sedan var det dags för några bilder på lite vågskvalp.

 

 

 

 

 

 

Lite senare ett nytt försök att fånga Vintergatan på bild. 

 

Till vänster i bild kan vintergatan anas, som ett färgat töcken. 

 

Gick upp vid åtta och åt en god frukost. Åkte sedan ut från Death Valley via Beatty, som ligger österut i Nevada. Sedan var det HW-95 norrut, med en ca 50 km lång raksträcka. Tog oss sedan västerut mot Big Pine på IS-395. När vi kom över sista bergsryggen innan dalen där vägen går, började telefonerna plinga när alla SMS, som inte kunnat levereras tidigare, togs emot.

 

Joshua tree

Stannade i Bishop för lunch och lite fika, och passade på att kolla mail och uppdatera bloggen på St_rb_cks.

Sedan var det raka spåret upp till June Lakes, som ligger lite söder om Mono Lake. Checkade in på en resort, och eftersom det inte är högsäsong fick vi ett helt hus för oss själva (fyra rum per hus). Känns väldigt bra efter att i Stovepipe Wells haft papperstunna väggar och två japanska/kinseiska grabbar som kollade på film på högsta volym till midnatt. Det är inte så givande att bara höra dialogen och inte ha någon bild...

När vi plockat in alla våra grejor och allt ätbart ur bilen (det finns björnar och andra djur som gladeligen bänder upp en bagagelucka om de får vittring på något som de tror går att äta), åkte vi till Mono Lake för att ta lite bilder i solnedgången.

Mono Lake, det vita är salt, inte snö.

 

 

 

 

 

Tillbaka på hotellet käkade vi middag.

Åt frukost och sedan åkte vi till Furnace Creek, för att försöka få kontakt med yttervärlden. Death Valley verkar vara kontrollerade av onda makter, wifi med så liten bandbredd att ingenting fungerar över huvud taget, varm och kall-vatten på motsatt sida mot normalt och inte en espressomaskin i sikte i hela området.

Innan vi kom fram till Furnace Creek stannade vi vid Salty Creek, där det finns en liten ynklig fisk, en speciell saltvattensart som bara finns här.

Det fanns ingen mobiltäckning i Furnace creek, men det fanns tre telefonautomater, som vi efter mycket möda lyckades få att koppla upp, så Anita kunde ringa och gratulera sin mor Birgit på födelsedagen (en dag för tidigt, eftersom vi inte kommer till bebodda trakter i morgon förrän det blir för sent att ringa).

Åkte sedan till Dantes View, och beundrade den magnifika utsikten över dalen.

På vägen tillbaka stannade vi vid Zabriskie point.

 

 

 

Tillbaka till Stovepipe Wells, och köpte lite kaffesubstitut (Starbucks säljer espresso med mjölk på burk!!). Det var bättre än inget.

Vi fick tips av vår kypare igår om Darwin Falls, som ligger nära Panamint springs, som är en annan inte fullt så stor och djup dal som Death Valley. Efter lite frågande hittade vi grusvägen som ledde till parkeringen, där stigen började. Det var 3.3 km fram och tillbaka.

Darwin Falls var ett helt magiskt ställe, som man inte kunde tänkas sig i denna öken. Ett vattenfall som har sin källa direkt ur berget, och en lummigt grön ravin med massor av träd och buskar.

 

 

 

När vi kom tillbaka var det snart dags för bilder på Mesquet Dunes i solnedgång. Jag missade med tio minuter i går kväll, då vi åt middag före. Det verkar alltid (två dagar i rad) komma en molnskärm i väster som ger en för tidig skymning. Idag hade vi god tid på oss vid sanddynerna. Jag plåtade på avstånd med tele, för att slippa ränna omkring och trängs med alla andra.

 

 

'

 

 

 

 

 

Tillbaka för dusch och middag.

Drog iväg en mil från hotellet vid 00:30 för att plåta vintergatan. Var ganska ensam ute i ödemarken. Endast två bilar (troligen bärgade från vägen till The Racetrack, som inte är skonsam mot däcken). 

På grund av att vi var helt avskurna från omvärlden i Death Valley, kommer ett gammalt inlägg.

Startade från hotellet strax efter 8, då vi åkte och tankade och köpte lite frukostmat på Whole Foods. Körde en stund tills vi kom till Red Rock Canyon, där vi åt frukosten.

Red Rock Canyon

Fortsatte sedan mot Pahrump och sedan bar det av ner i Death Valley. Det var ganska varmt, termometern stannade på 105 F (37 C).

Stannade vid Badwater och tittade på en enormt stor saltslätt och lite högkoncentrerat saltvatten.

 

Besökte Natural Bridge, där vi gick ett par km i hettan.

Devils Golf Course

 

 Åkte Artist Drive och såg alla olika färger på sand och berg.

Många olika färger vid Artist Palette.

Fortsatte till Stovepipe Wells där vi ska bo i två nätter. 

Gick upp vid 8 och packade väskorna och gick och åt frukost på Wildcat Willies.

Checkade ut, tankade upp bilen besökte närmaste ATM för lite cash. Sedan bar det av söderut mot Nevada. När vi passerat gränsen stannade vi för en liten paus i Mesquet. Givetvis måste ett kasino passeras för att få en fika. Sedan var nästa anhalt Valley of Fire State Park, som har bergsformationer i alla möjliga och omöjliga färger. Vi såg bland annat gult, violett och givetvis tegelrött och grått om vart annat.

 

 

 

 

Sedan var det lite lunch på In-and-Out Burger, nära Nellis AFB. Sedan åkte vi och checkade in på hotellet, som tur var fanns det inget jobbigt kasino man skulle passera varje gång man skall in eller ut!!! :)

Sedan skulle det SHOPPAS! Vi åkte till en Premium Outlet med en förskräcklig massa butiker. Dock hade de inte det vi sökte, så vi åkte till nästa outlet söder om stan.

Efter ett lyckat shoppingäventyr, drog vi tillbaka till hotellet. Sedan gick vi neråt strippen, till gallerian på Venetian och käkade pasta på en italiensk restaurang. Kollade in ett häftigt fotogalleri som låg intill.

 

 

Promenerade ner till Bellagio och kollade på ett par vattenshower (fontäner som rör sig till musik). Tyvärr dog batteriet i ”lillkameran”, så det blev inte fler bilder. =0(

Det var fullständigt späckat med folk av alla de sorter och modeller. Las Vegas har en viss likhet med Linköping med en massa tiggare. Vidare såg vi en hel del äldre tanter som delade ut kontaktkort till yngre galanta damer – lite surrealistiskt.

Las Vegas är inte ett ställe vi trivs i, så det skall bli skönt att åka härifrån i morgon. 

Sov till 8, och gick och åt frukost på Wildcat Willies. Vi åt yoghurt med müsli och färsk frukt och en toast. Mycket gott. Sedan var det Angels Landing som gällde. Parkeringen var full vid visitors center, så vi parkerade i utkanten av Springdale och gick till skyttelbussarna. Åkte till The Grotto och började den ganska krävande färden upp. Totalt är det en sträcka på 8.7 km och en stigning på 453 m. Vädret var lite växlande och ganska blåsigt mellan varven. Första biten till Scout Lookout avverkades på 45 min. Sedan var den värsta biten kvar, en mycket smal bergkam som på sina smalaste ställen var mindre än en meter bred. Det står i broschyrerna att det inte är något för de som har problem med balans och svindel. Det fanns som tur var kedjor att hålla sig i. Dessa sista 800 m (fram och tillbaka) tog drygt en timma. Äntligen kan jag pricka av denna hike på listan. För drygt ett år sedan, när jag var här sist, fick jag ge mig vid Scout Lookout pga för mycket packning och ett ont knä.

 Selfie #2. Man fär inte ha höjdskräck... 450 m är lååångt i vissa fall.

 

Väl tillbaka i Springdale käkade vi en tidig middag, för att sedan åka tillbaka till Canyon Junction och plåta lite kvällsbilder. Det tidigare mulna vädret sprack lagom upp, så solen belyste bergstopparna fint. Var kvar och fotade tills det blev mörkt.

 

 

På grund av ett otroligt skakigt nätver på hotellet gick det inte att ladda upp några bilder. De kommer en annan dag.

När vi vaknade var det helt annorlunda väder än i går kväll. Morgonen var krispigt klar och kall (+1 bara). Åt en rejäl och god frukost innan vi åkte till Zion national Park.

När vi hade kommit in i parken, hoppade fyra Big Horn Sheep graciöst över vägen.

Vi kom fram vid 11-tiden till Visitors Center, som för övrigt var invaderad av en massa blåaktiga larver.

Vi tog en skyttelbuss till Zion Lodge-hållplatsen, där spåret upp till Lower, middle och Upper Emerald Pool utgår från. Det är en runda på 4,8 km med lite stigning.

Sedan fortsatte vi längst upp till Tempel of Sinawava och gick promenaden (3,5 km) till The Narrows börjar (längre upp i canyonen är det bara att vada i floden som gäller). Pratade med några som vadat the Narrows, och de hade hyrt utrustning så det 10-gradiga vattnet besvärade dem inte det minsta. Så nu är en av nästa resas aktiviteter mentalt inbokade.

Tog skytteln tillbaka till Visitors Center och åkte till vårt hotell i Springdale (ligger i anslutning till parken). Gick sedan och käkade på Wildcat Willies. Där lyckades vi göra kyparen irriterad när vi bara lade drygt 10 % i dricks. Det var kutym med 15 – 20 % kom han och påpekade. Idiotiskt system där service-avgiften inte ingår i matpriset. Hur ska men veta det?

Sedan besökte vi ett foto-galleri med otroligt fina bilder.

Sedan bar det av till Coral Pink Sanddunes State Park (eftersom sandstormen förhindrade besöket igår). Som vanligt spelar de olika tidszonerna oss ett spratt. Vi hade väldigt bråttom dit, men det visade sig att solen gick ner kl 20 istället för 19 som jag trodde. Det blev då en timma extra plåtande i den lågt stående kvällssolen innan den försvann bakom horisonten.

Det blåste rejält ikväll också, men det var klart och kallt i luften (några få plusgrader bara). Det var mössa och handskar på.

Åkte tillbaka till Springdale, och var på hotellet vid 21:30.

Sov till halv åtta och käkade en bra hotellfrukost(!), för att vara i USA. Åkte sedan till Lower Antelope Canyon. De hade till och med en fototur med lediga platser. Problemet var att man var tvungen att ha en SLR-kamera (systemkamera) och stativ. Annars fick men inte följa med. Jag har ju ett litet bordsstativ, men det gällde inte, men man kunde få hyra ett stativ. Vi bestämde oss för att ta en vanlig tur på dryga timmen. Vi var 17 i gruppen som lallade iväg ner i underjorden via trappstegar. Det var häftigt där nere, och skilde sig en hel del från Upper Antelope Canyon.

 

 

 

 

Här kan man med lite fantasi se en indianhövding med fjäderskrud. 

 

The Eye.

 

När man är i Page är tidsuppfattningen en riktig mardröm. Utah som ligger några km norr om Page har Mountain time zone (+8), medan Arizona har Pacific (+9). För att göra det hela ännu värre använder inte Navajo-folket sommartid, dvs (+8). Så det gäller att klargöra med vem man bestämmer en tid med. Var och kollade med arrangören av söndagens utflykt, att vi hade samma tidsuppfattning.

Efter turen körde vi till Big Water, som ligger dryga 2 mil norr om Page. Därifrån bar det av ut i Grand Staircase Escalante National Monument, för att vandra uppför en näst intill uttorkad flodbädd i 7 km till Wahweap Hoodoos. Det är några märkliga stenformationer som ser ut som jättelika stinksvampar. Vita pelare med en brun mössa av annan stensort.

Vi körde till en parkering, men fick goda råd av en kvinna som tyckte vi väl kunde fortsätta över flodbädden, det var rejäl grund, så vi fortsatte en km till. Startade vår vandring, med var sin flaska vatten. Kom ganska snart fram till att lite andra mer heltäckande kläder och hatt hade inte varit helt fel. Solen gassade skoningslöst, och det fanns ingen skugga att få någonstans. Det var inte direkt någon trängsel, vi såg två vandrare som var på väg tillbaka. Vi var helt ensamma på turen. Bara en (eller var det möjligen flera) hare som följde oss på vägen dit. Flodbädden var lite lerig bitvis, så vi fick passa oss var vi gick.

Wahweap Wash.

 

Anita försöker bli av med leran på skorna.

 

Det fanns saltavlagringar lite överallt.

 

Det är torkad lera - inte smördegsplattor.

 

En Tumbleweed har landat i vattnet. 

 

Första och kanske största Hoodoo:n. Ca 10 m hög. 

 

Det var värt mödan att ta sig till Hoodoosarna. Mycket märklig syn.

 

 

 

Den mest berömda hoodoon. 

 

Energiintag. 

 

En orädd hare!

Sedan var det en lika lång vandring tillbaka. Vi avverkade 14 km plus fotografering på tre timmar (i beskrivningarna anges 5 timmar som medel).

Åkte tillbaka till Page och fikade, sedan for vi ner till Walmart och inhandlade lite solskydd. På vägen dit såg jag en roadrunner (märklig fågel som mest bara springer).

Ikväll blir det italienskt till middag, och har kommit på ett bra ordspråk:

A day in the desert requires a dessert.

Den blir kanske inte så bra på svenska: en dag i öknen kräver efterrätt. 

Idag bar det av till Vernal, som ligger drygt tre timmar sydost om Salt Lake City. Efter matinköp på Wholefoods körde vi först till Provo, där vi tog av på HW189 som går till Heber City. På vägen dit stannade vi vid Bridal Veil Fall, som är ett vattenfall i två etapper. Totalhöjden är ca 185 m.

Bridal Veil Fall.

När vi kom till Heber City tog vi av på HW40 mot Vernal. Vägen gick över höga bergspass. Det var verkligen svinkallt där uppe. På sjöarna hade inte all is försvunnit ännu.

 

 

Notera isen i viken,

 

 

 

 

Vernal är en typiskt amerikansk stad som är väldigt utsträckt och har en central gata. I Utah har man ett adressystem som beskriver koordinaterna, tex 200 S 300 W. Helt omöjligt att knappa in på GPS:en. Vi hittade till motellet och fick lite hjälp att hitta till Bureau of Land Management (BLM), som administrerar området där Fantasy Canyon ligger. Fick en broschyr och lite tips om vägen dit. Sedan tog det bortåt en timma innan vi var där. Det var betydligt varmare i Vernal, termometern visade på 68 F (motsvarar 18 C).

På väg till Fantasy Canyon passerade vi Green River, som ansluter till Coloradofloden i Canyonlands Nationalpark.

Landskapet är spektakulärt. Här och var står det nickande oljepumpar. Oljeindusrtin är väldigt intensiv i detta område. Vidare luktar det inte direkt hallon om råolja...

 

 

Fantasy Canyon är verkligen ett underligt ställe. En del formationer var namngivna och utmärkta med metallskyltar med namn och avstånd och höjd, för att hitta rätt i allt virrvarr av formationer. Dessa stenskulpturer har uppkommit pga en del av berget var mer hållfast mot vind och regnerosion. så det är hårdingarna som är kvar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

En av de mest berömda och spektakulära formationerna, som kallas The Tea Pot, verkar sorgligt nog ha fallit samman.Men kamelen fanns kvar (bilden ovan).

Idag var det transportdag med denna resas längsta etapp. Startade tidigt och lämnade hotellet innan 7. Det var -2 C, vilket kändes ännu kallare. Åkte först och handlade lite mat för dagen på Safeway.

När vi körde ut på IS-80 i Reno visade GPS:en att det var 794 km till nästa sväng höger.... 

Lååååååånga raksträckor var det.

 

Lite vyer fångade i farten

 

 

 

 

Körde några timmar innan den medhavda frukosten intogs. Innan dess var det dags att tanka. En såpass stor och törstig bil (dryga en liter per mil) har en tank som bara rymmer 58 l, så det blev att tanka två gånger på vägen. Det är ganska glest med tankställen i dessa öde trakter. 

Stannade i Elko och tankade bilen en andra gång och vi passade på att få oss en liten kopp på Starbucks.

Vi fick lite snöflingor på oss vid de höga bergspassen strax innan vi passerade gränsen till Utah. Vid gränsen låg givetvis ett antal kasinon.

Sedan bredde den stora saltslätten ut sig. Vi stannade till vid en rastplats vid legendariska Bonnville Salt Flat.

Eftersom slätten är plan som ett salsgolv blir det otroliga speglingar och hägringar i ytan. En bergknalle som stack upp på slätten speglades i sin helhet - mycket konstig syn.

Det var en spikrak väg i över 6 mil, sedan kom en liten svag krök som var knappt märkbar, sedan raksträcka i ett par mil till.

 

 

 

Totalt blev det närmare 900 km, som ändå gick förhållandevis fort. Vi hade knappat in sport och fritidsbutiken Scheels, som låg några mil söder om Salt Lake City, eftersom vi behövde köpa mössor.

Kom till hotellet vid halv sex lokal tid (här är det bara 8 h tidsskillnad). Gick ut direkt och åt middag på Market Street. Efteråt tog vi en promenad upp till mormonernas högkvarter och tittade på det pampiga templet. Sist vi var där (2011) kom vi när de låste grindarna.

 

 

 

 

Några fontäner vid City Creek

 

 

 

Vaknade tidigt, och kom iväg på en dagstur nordost om Reno. Vi åkte och handlade mat på Safeway och fortsatte sedan österut på Interstate 80 några mil.

Interstate 80

Truckee River

Tog av norrut med sikte på Gerlach som ligger i den syd-västra kanten av Black Rock Desert. På vägen dit passerade vi en uttorkad saltsjö som heter Winnemucca Lake. I den norra delen härjade så kallade ”Dust Devils”, dvs små virvelstormar som rör upp en massa damm, som i det här fallet var kritvitt salt.

Pyramid lake från öster, med pyramid-ön. Vattnet var verkligen så här turkos. 

På sina ställen fanns det sanddyner.

 

 

Black Rock Desert
Vi passade på att köra ut på ökenslätten. Det är här den suspekta festivalen Burning Man går av stapeln veckan innan Labour Day i månadsskiftet augusti-september. 

I närheten av Black Rock Desert finns den spektakulära Fly Geyser, som har bildats efter en borrning för utforskning av geotermisk energi 1964. Mineralerna i vattnet har tills idag byggt upp bulor på ca 1.5 m höjd. Alger som trivs i vattnet har färgat bulorna i grälla färger. Denna företeelse hade jag sett fram mot att fotografera, så döm om min besvikelse när vi kom dit. Höga taggtrådsstaket och låsta grindar med skyltar som sa att överträdelser skulle beivras så långt som det var möjligt enligt lagen. Eftersom invånarna i detta land har en fäbless för att stämma kreti och pleti, så kom vi inte närmare fontänen än ett antal hundra meter.

 

Ett långskott med teleobjektivet och maximal beskärning. 

 

 Vy från Gerlach med en hägring (de mörka partierna till vänster i bilden)

Järnväg och stolprader. 

 

På vägen tillbaka till Reno, tog vi en omväg via Silver Springs och Carson City.  

Gjorde inte som jag brukar vid mina USA-resor, då jag tvingar mig att vara vaken till midnatt, för att synka in i den nya tidszonen. Därför blev det en tidig kväll och tidig morgon. När klockan var strax efter sex gick vi upp och packade ihop våra saker.

Frukosten på hotellet var inte mycket att ha så vi checkade ut och åkte till Safeway för frukostinköp, som vi sedan åt vid vägkanten när vi hade passerat Waterloo.

Bilen var inte direkt den bränslesnålaste modellen, och troligen var den inte helt fylld när vi hämtade ut den. Tankmätaren föll ganska raskt, så vi tankade i Lockeford för att kunna vet hur långt vi kommer på en tank. I Jackson som vi passerade senare, stannade vi på Walmart för att köpa en enkel kylväska plus sådant som hade glömts bort vid packningen (kniv för att skära frukt med).

Vägen slingrade sig högt upp i bergen, som högst var vi uppe på över 8000 fot (2400 m).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lake Tahoe var otroligt vacker. 

 

 

 

 

Vägen mot Reno,

 

 

 

 

På vägen till Reno upptäckte jag till min stora fasa att det fanns fler saker som hade missats att ta med. Polarisationsfiltren låg kvar hemma i fel ryggsäck! Det blev att programmera om GPS:en till närmaste Best Buy. När vi kom dit visade det sig att de inte hade så stora filter i sortimentet som jag behövde. Fick ett tips om en foto-affär i närheten, och till min lycka fanns det hemma. Dock var det inte helt gratis, men vad gör man.

När telefonen skulle anslutas till hotellets WiFi, står det på displayen att någon hade aktiverat hitta borttappad telefon!!! Det borde varit jag som gjort det, men det var det inte eftersom telefonen fanns hela tiden i fickan. Apple krävde identifiering med Apple-ID och lösenord. Vem kommer ihåg sådant?? Försökte men det stämde inte. Telefonen med alla foto-appar jag hade tänkt använda är helt obrukbar. Att säga att jag hatar Apple är understatement. Har en fusklapp hemma som jag skall be Elin leta fram.

Kvällens middag intogs på en italiensk restaurang.